Göteborgsposten – 9 maj 1863, sida 2

grafning, tänkte Robert, då en kall vindflägt for öfver slätten och andades mot honom så kallt som den döde kunde ha andats. Jag måste göra det, ty annars kommer jag att dö af en sådan panisk förskräckelse, som öfverfallit mig i natt. Jag måste göra det, hända hvad som hända kan, och hvad det än kommer att kosta mig. Det skall ske, äfven om följden blir den att den galna qvinnan tages ifrån dut trygga gömställe, dit jag fört henne för att sättas på de anklagades bänk. Han var belåten, när tåget stannade fem minuter öfver tolf i Brentwood. Jemte honom steg endast en annan per. son ur vid stationen — en tjock boskapsgödare, som vari på en af teatrarna för att se en tragedi. Landtmän vilj: alltid se tragedier. De tycka hvarken om några sadda vaudeviller eller vackra förmaks-, moderatörlampoch fönsterpjeser med lättrogna män, lättsinnign hustrur och fina kammar. jungfrur, som alltid aftorka dam från möblerna och anmäla besökande. De sentera inga sådana superfina pros dukter, utan en god gammaldags tragedi i fem akter, hvar deras fäder sett Garricks och mrs Abington och hvari då sjelfva sett en gång ONeil, den sköna qvinnav, hvars för. tjusande hals och axlar öfvergötos af blygselns och harmens purpur, då aktrisen spelade mrs Beverley och bli f i sin fattigdom och sorg förolämpad af Stukeley. Jag or att våra Omeilar nu för tiden ej taga sig så nära scenes oförrätter eller kanske harmens rodnad i våra dagar ej kan visa sig i följd af madame Rachels nya konst och und publikens uppmärksamhet under det ovärderliga liljehvita sminket. Robert Audley såg hopplost omkring sig, då han af