yttre kriget, för att undvika den inre jäsningens eventuela utbrott. Emellertid ha särdees pikanta saker genom nämnda blåa bokkommit i dagen. De engelske gesandterna i såväl Petersburg som Berlin hade af Russell fått allvarsam uppmaning, att söka komma åt det aktstycke, som innehöll den mellan Ryssland och Preussen afslutade sormliga konventionen. Den 21 febr. skref gesandten i Berlin, Buchanan, att Bismarck svarat, det han ej kunde meddela texten till konventionen utan ryska regeringens samtycke, men kunde britiske gesandten i Petersburg, lord Napier, erhålla detta (samtycke), kunde han lita på att Preussen skulle villsara hans begåran. — Samma dag skref Napier frän Petersburg till Russell, att ryske utrikesministern furst Gortschakoff på förfrågan svarat att han ville visa Napier konventionen, tilläggande, att kejsaren önskat dess offentliggörande, och att orsaken, hvarföre detta ännu icke egt rum, kunde tillskrifvas de invänningar, som gjorts från ett annat håll. — D. 27 febr. skret Buchanan till Russell, att Bismarck ånyo förklarat sig beredd, att offentliggöra konventionen om endast — Ryssland ville gå in derpå. — Vidare finner man, att hr Bismarck förklarat, det konventionen föreslagits från rysk sida, hvaremot de ryska diplomaterna i Petersburg och vid alla andra europeiska hof skildrat Preussen såsom ifrigt begärande konventionen. Fransmännens genom depescher öfver Francisco omtalade motgångar i Mexico tyckas ej bekräfta sig. Enligt till Paris ingångna berättelser från Vera Cruz har mexicanske generalen Comfort, då han ville undsätta Puebla, blifvit slagen af Berthier. Mexicanske generalen Ortega har, efter det han erbjudit sig kapitulera, hvilket transke befälhafvaren Forey dock afslagit, sordrande att Ortega skulle gifva sig utan några vilkor, gjort ett misslyckadt försök att slå sig igenom franska trupperna till hufvudstaden Mexico. Det misslyckade angrepp, som Amerikas Nordstatsflotta d. 8 april företog på Charleston, har i Englands Ötverhus föranledt en debatt om kustbefästningarne. Lord Hardwiche menade, att det nu vore mera nödvändigt än någonsin, att päskynda anläggningen af fästen vid Spichead, omedan det framgick af den vid Charleston vunna erfarenheten, att ej ens de starkaste pansarfartyg kunde uträtta något emot kraftiga försvarsverk. Hertigen af Somerset (1:ste amiralitetslord) medgat att starka fästen voro i stånd att motstå pansarfartyg, och regeringen hade ej heller någonsin tänkt uppgifva fästningarne vid Spithead; men han ville dock fästa uppmärksamheten derå, att man ej visste, af hvad beskaffenhet kanonerna på unionens pansarfartyg varit, och denna fråga måste bli utredd, innan man kunde skapa sig något afgörande omdöme. Grefve Derby framhöll, att pansarfartygen först blifvit hårdt medtagna, emedan de kommit i en korseld på c:a 300 yards håll. Grefve Grey påstod, att de pansarfartyg, som användts mot Charleston, enligt alla uppgifter varit af mindre god beskaffenhet; men de hade likväl förmått tränga så långt in i Charlestons hamn, att de, såframt de intagit samma ställning utanfor Portsmouth, kunde oaktadt fästenas eld ha förstörc arsenalen. Från Japan bekräftas nu, att samtlige de japanesiska gesandter, som i fjol bereste flere af Europas hufvudstäder och besökte deras hof, efter sin hemkomst beröfvats sin rang och afsatts från sina embeten.