Göteborgsposten – 7 maj 1863, sida 2

e. blygas. Från Petersburg skrifves, att besynnerliga rykten äro derstädes i omlopp. Oenigheten mellan det frisinnade partiet i kejsarens råd och inom riksrådet skall mycket ha nedstämt K. M:t. Man vädrar tillochmed sammansvärjningar inom det förra och en palatsrevolution; talar om konstitution, om dea skadliga obeslutsumheten hos ryska regeringskretsarne i såväl Petersburg som Warschau. Alltsom oftast synes på gathörnen i Petersburg plakater uppklistrade, å hvilka stå: bort med ( romanoflarne! bort med tyskarne! — I Kronstadt råder den största verksamhet. Ångfregatterna ÅRurik och Chrabryix samt transbortsartyget Urtelschik hafva redan lupit ut; färdiga att göra detsamma äro: transportfartyget Krassnaje IIorka?, skrufskonaren Compass? och ångaren Ischorar; derjemte armeras och utrustas: korvetten Bajan?, skrutlinieskeppet om 11 kanoner hejsar Nicolaus 1, ängtregatterna Olot, Smolyc, Kamtschatka och Solambala, ångaren Wladimir och fregatterna leg, Pernswet samt Ålexander Newski. Detta tyckes ej ange fredliga tendenser hos ryska regeringen. Den 1 maj slog Jezioranski ryssarne vid Zamek i Lublin, nära galiziska gränsen. En afdelning ryska trupper skall härvid ha öfverskridit galiziska gränsen, för att falla insurgenterna 1 ryggen. Ryssarne hafva 90 man i döda och sårade; at insurgenterna ha 20 sårade törts till Cieszanow. Jezioranski har tågat norrut. Skriftställaren Miniszewski har den 2 d:s blifvit mördad på trappan till sin boning i Warschau. Mördaren har ännu ej upptäckts. En af polackarnes djerfvaste chefer är Czakowski. Från 25—27 april har han levererat en följd af drabbningar. Hans motståndare har varit Czengiery, hvilken sammandragit ansenliga stridskrafter från Radom och Kielce. Trakten af Ostrowice var skådeplatsen för dessa skärmytslingar, och ryssarne blefvo öfverallt slagna. Czengiery begärde förstärkningar från Staszow och Opatow. Staden Sienno uppbrändes af ryssarne. På hela linien från Chencin till Miechow deltogo 5 polska kårer i striden, anförarnes namn äro obekanta. D. 24 slog Luttich ryssarne vid Popaw; 120 soldater och 40 kosacker stupade. Oksinski segrade likaledes d. 25 vid Wonszana i närheten af Czenstochau. En ny organiserad insurgentkår blockerar formligen den ryska garnisonen i Zawichost. En annan kår oroar besättningen i Sandomir. Insurgenterna vinna alltmera framgångar och utveckla en djerfhet, som vittnar om deras goda förtröstan. På samma gång begär Berg ytterligare ansenliga förstärkningar. I trakten af Dunaburg och Witepsk röra sig åter insurgentskaror. Tidningarne offentliggöra nu Englands depesch af d. 10 april, hvilken öfverlemnats i Petersburg samtidigt med Österrikes och Frankrikes. Tonen i densamma är ganska skarp. Polen är icke en eröfrad provins — säger Russell —; ty den ryske kejsaren kom i besittning af detta konungarike i kraft af en högtidlig traktatsenlig öfverenskommelse, som Storbritannien, Osterrike, Frankrike, Preussen, Portugal, Spanien och Sverige hade afslutat med Ryssland, och polackarnes uppror kunde icke befria det från de på detta sätt åtagna förpligtelser eller tillintetgöra de underskrifter, genom hvilka dess befullmäktigade uppgjort dessa bestämmelser och sjelf ratificerat dem. Då derföre fråga uppstått, huruvida Ryssland med trohet uppfyllt de genom wienerfördraget ingångna förbindelser och ännu i detta ögonblick uppfyller dem, ser H. M:ts regering sig med djupt beklagande nödsakad att säga, att denna fråga måste besvaras nekande. Hvad det närvarande upproret angår, afhåller H. M:ts regering sig från att sysselsätta sig med det handlingssätt ryska regeringen länge följt i konungariket Polen, i borgerligt, politiskt och militäriskt hänseende, och öfver hvilket polackarne så högt beklaga sig, i det de förklara, att det är orsak till upproret och enligt deras åsigt äfven rättfärdigar detta. II. M:ts regering vill vida heldre framhålla, huru önskligt det är, att slut göres på dessa beklagansvärda oroligheter. Af en annan depesch finner man, att Russell till österrikiske gesandten i London sagt, ratt England äfven mycket gerna skulle se, att man erhölle slut på det närvarande tillståndet genom en ögonblicklig fred med utsigt till det definitiva återupprättandet af polska riket. Af återigen en annan depesch ser man, att Preussens premierminister, v. Bismarck, protesterat mot en af engelske gesandten i Berlin framkastad tanke, att Preussen skulle understödja Ryssland i ett krig; ty, sade Bismarek, polackarne föra ej krig, utan befinna sig i uppror mot sin laglige suverän. På frågan, om Preussen ville understödja vestmakternas steg, svarade Bismarck, att sådant ej kunde komma i fråga, alldenstund Preussen tvärtom i två år förgätves varnatryske kejsaren mot att göra polackarne nationala medgifvanden, emedan det förutsåg, hvad följden skulle bli. — Under det hela Europa beklagar sig öfver, att ryske kejsaren ej uppfyllt sina förbindelser mot Polen, är deremot v. Bismarck af den åsigt, att kejsaren gjort alltför mycket för Polen!! Frankrikes Monftenr såger att under