Göteborgsposten – 6 maj 1863, sida 1

sollerna, sedda från höjden af Norrbrob, tog sig särdeles bra ut, men gjorde ondt i ögonen tillika. KI. 1,6 var vädret det bästa man kunde önska sig, ja på Gustaf Adolfs torg började man riktigt svettas, så varmt baddade solen. Klockan led mot sex, ändtligen blef hon då sex, flera fruntimmer hade redan fem minuter förut tyckt sig destämdt höra, att kl. slagit 6 i det närbelägna Jacobs kyrktorn, men det var ett misstag, en hörvilla, föranledd af deras ifver att få skåda II. M. konungen och de andra officerarne. Som sagdt, klockan slog nu bestämdt sex, det var ej något misstag längre. Precis på sexslaget syntes H. M. med svit för de lyckliga, som stodo vid nedre delen af Gustaf Adolfs torg och kunde se framåt Logården och Slottsbacken. Osantlig uppståndelse! Ryktet härom spred sig snart öfver torget och Arsenalsgatan, på Carl XIII:s torg visste man redan af nyheten, ty de der uppställda raderna hade redan kunnat se H. M. Nu gällde det att kunna beherrska sin otålighet, att få en riktigt bra plats, der man kunde se och bli sedd. Damerna ordna hattarne, släta ut hattbanden, fläkta med näsdukarne och höja sig på tåspetsarne, men sänka sig ned igen, ty ännu skönjes icke en skymt af H. M. Nu, just nu synes på Norrbro den blå-gula plymen i H. M:ts hatt! Trängseln ökas, nya ansträngningar på tåspetsarne, man pustar och fattar helt ogeneradt tag i sin grannes axel. H. M. synes helt och hållet. Behagar ni sliga upp på min plats, derifrån ser man tåget bra; man står lite obeqvämt, det är sannt, och er, min nådiga, skulle jag för ingen del vilja bedja stiga upp på ett utsprång från gaskandelabern vid GustafAdolfs-statyn, men man ser bra der! Nå, som ni behagar, blif der ni är, jag skall söka beskrifva hela grannlåten för er. H. M. rider förbi, ståtlig som alltid, gladt och vänligt helsande åt alla håll. H. M. rider i skridt en ljusbrun, glänsande arabisk häst, (en present från vice konungen af Egypten). H. M. är klädd i kavallerigeneralsuniform. Hattarne af, djupa nigningar till höger och venster, parasollerna höjas, på det man må riktigt få se H. M. eller också af annan anledning. Prins Oscar och Prins August rida närmast efter H. M., också klädda i generalsuniform, efter hvad jag kan tycka, båda helsa artigt på folket — hattarne äro redan af, parasollerna tillräckligt höjda. Efter de kongl. personerna följa tre generaler, riktiga generaler, nemligen generalfälttygmästaren frih. Wrede, generalmajoren Fleischer, två ståtliga gråhårsmän, samt vår ståtlige Öfverståthållare generalmajoren Bildt, som alltid tager sig präktigt ut, det vare sig till häst eller till fots. Efter dessa kommer en mängd björnskinsmössade officerare, det är H. M:ts svenska och norska stab, men det är omöjligt att säga hvilka äro norrmän, ty de äro alldeles lika uniformerade som de våra. Härefter följa två silfversmidda betjenter med den bekante pipstopparen mellan sig. Han är klädd i blodröd, vid jacka och blå pantalonger, röd fez med blå silkestofs och gula skor, och så grinar han rysligt och visar sina bländhvita tänder, så att små barn — ty små barn, ju mindre ju bättre, tagas alltid med i stark folkträngsel — börja gallskrika. Sex Carl XlI:s bussar i tre-hörnade hattar, gula kragstöflar och handskar samt vördnadsbjudande slagsvärd och sex man af Lifgardet till häst afsluta cortegen, som jag efter en hastig hufvudräkning kan tycka utgöra 40 personer. En förridare med hatt å la Napoleon I och vaxade mustacher å la Napoleon III rödjer väg för den efter cortegen sig samman— — — —-—k—