dast en mörk misstanka hade blifvit en ryslig vissbet. Numera fanns icke den mattaste sträle, det flygtigaste skimmer af hopp. Hans värsta farhågor hade visat sig alltför väl grundade. Georg Talboys hade blifvit grymt och förrädiskt mördad af den qvinna, som han hade älskat och sörjt. Tre bref lägo i mr Audleys rum och väntade på honom. Ett var från sir Michael och ett annat från Alicia. Det tredjes utanskrift upplyste genast den unge advokaten om hvem det var ifrån, ehuru han sett stilen blott en gång förut. Han rodnade starkt då han såg adressen och tog brefvet varsamt och ömt som om det varit lefvande. Han vände det på alla sidor och såg på kuvertets vapensköld, på postmarket och papperets färg samt stoppade det derpå inom sin väst med ett eget leende. — llvad jag är en eländig och samvetslös dåre, tänkte ban. Har jag hela mitt lif skrattat åt svaga mäns dårskaper för att omsider bli dåraktigare än den svagaste bland dem alla? Den sköna brunögda flickan! Hvarföre skulle jag någonsin se henne? Hvarföre för den stränga Nemesis mig till det dystra buset i Dorsetshire? Han öppnade de två första brefven. Han var däraktig nog att gömma det sista såsom en läckerhet — en sserisk desert efter en middags mustiga och vanliga rätter. (Karta V