Göteborgsposten – 4 maj 1863, sida 1

ty jag hörde intet plaskande utan blott ett doft fall. Jag såg ned i den, men kunde ej upptäcka annat än ett svart tomrum. Jag föll på knä och lyssnade men ropet upprepades icke, fastän jag dröjde der nära en fjerdedels timma — Gud vet hur lång den förekom mig. Robert Audley yttrade icke ett ord af fasa, när bistorien var slut. Han nalkades dörren vid hvilken Helen Talboys stod. Hade han kunnat komma ut på något annat sätt ur rummet, skulle han gjort det, ty det var honom plågsamt att äfven för ett ögonblick komma nära denna varelse, — Var god och låt mig komma fram, sade ban med iskall röst. — Ni ser att jag icke fruktar att bikta mig för er, sade Helen Talboys, och det af två skäl. För det första törs ni ej bruka min bekännelse mot mig, emedan ni vet att det skulle döda er onkel att se mig i de anklagades bänk, och för det andra skulle lagen icke kunna uttala någon värre dom än den lifstidslänga fångenskapen på ett dårhus. Ri ser att jag icke tackar er, mr Robert Audley, för er skunsamhet, ty jag vet precis hvad den är värd. Ilon gick från dörren och Robert gick förbi henne utan ett ord eller en blick. Eno half timma senare satt han i ett af de förnämsta hotellerna i Villebrumeuse vid ett väl serveradt supgbord utan att kunna ita, utan att ens för ett ögonblick kunna slita sina tankar från sin förlorade vän, som lönnmördats i busksnåret vid Audley Court. (Forts.)