Göteborgsposten – 2 maj 1863, sida 1

skulle handlat förrädiskt mot samhället, om jag låtit er lefva på fri fot efter — efter Georg Talboys försvinnande och branden på Castle Inn. Jag har fört er hit, hvarest ni skall bli väl behandlad af menniskor, som icke känna er historia, som icke kunna pika och förebrå er. Ni ekulle lefva här lugnt och stilla, såsom många goda och fromma qvinnor lefva i detta katolska land intill sitt lifs slut utan att känna sig olyckliga. Ni skall icke vara ensligare här än mången kungadotter varit, då hon för att undvika de olyckor, hvarmed tidsomständighaterna hotade henne sökte skydd i ett hus så lugnt som detta. Säkert är den bot, som jag ber er göra för edra synder ganska liten och lätt. Lef här och ångra er; ingen skall anfalla er, ingen skall plåga er. Jag säger blott: ångra er! — Jag kan icke, ropade mylady i det hon strök bäret fråu den hvita pannan och spände de vidgade ögonen i Robert Audley. jag kan icke. Ilar min skönhet fört mig hit? Har jag intrigerat och uppgjort planer för att beskydda mig och legat vaken långa nätter och tänkt på de faror, som hotade mig för att det skulle sluta så? Då hade det varit bättre att jag gifvit vika för mitt olycksöde och fogat mig i omständigheterna, när Grorg Talboys återkom till England. Hon ryckte i de gyllne fjäderlika lockarne, som om hon voat rycka dem af hufvudet. IIon hade på det hela taget haft så liten nytta af det praktfulla glänsande håret, den sköna gloria af gult ljus, som kontrasterade så herrligt med de blå ögonens skiftande azur. IIon hatade sig sjelf och sin skönhet. AQ