Göteborgsposten – 30 april 1863, sida 1

— — NN ————— — — innan han kunde föra sin förlorade väns grymma hustru till det hem, som skulle bli hennes sista på jorden. Omkring två timmar förslöto innan allt var ordnadt, och den unge mannen kunde återvända till hotellet, der han fann henne stirrande tankspridt på ett par vaxljus, med en kopp kallt kaffe stående orördt framför henne. Robert hjelpte mylady upp i byrvagnen och satte sig ännu en gång midt emot henne. — Hvart ämnar ni föra mig? frågade bon slutligen Jag är trött vid att behandlas som ett sjelfsvåldigt barn som man ställer i en mörk källare till straff för dess odygd Hvart ämaar ni föra mig? . — Till ett ställe der ni, mrs Talboys, skall ha god tid att ångra det förflutna. Efter att ba passerat stenlagda gator och ett stort torg vid hvilket ett halft dussin katedraler tycktes ligga, kommo de till en jemn boulevard, en bred af lampor upplyst väg, öfver hvilken de bladlösa grenarnes skuggor darrade liksom borttagna skeletters skuggor. Här och der vid boulevarden lågo hus — ståtliga hus mellan gårdar och trädgårdar med lerkrukor med geranier på de tunga portarnes stenpelare. Den bullrande hyrvagnen for omkring tro fjerdedels mil på denna jemna väg, innan den närmade sig en port, som var äldre och kolossalare än någon, som de passerat. Mylady skrek till, när hon såg ut genom vagnsfönstret. Porten var upplyst af en ofantlig lampa —en stor inrättning af jern och glas, hvari en liten ömklig darrande låga kämpade mot marsvinden. (Forts.)