Göteborgsposten – 28 april 1863, sida 2

— — ——Det var omöjligt att af d:r Mosgraves uppmärksamma ansigte finna huruvida hvad Robert sagt haft åsyftad verkan eller ej. Han steg upp, då Robert slutat att tala och såg ännu en gång på sitt ur. ( Jag kan blott stanna här tjugo minuter, sade ban. Jag x vill se fruntimret, om ni så önskar. Ni sade ju att hennes mor dog på ett därhus. — Ja. Vill ni vara ensam med lady Audley ? — Ja, om ni icke har något deremot. : Robert ringde på kammarjungfrun, och ledsagad af den unga elegant klädda kammarjungfrun begaf doktorn sig till det ättkantiga rummet och den fecriska boudoir, som gränsade till densamma. Tio minater derefter återkom han till biblioteket, der Robert satt och väntade på honom. — Jag har talat med damen, sade han lugnat, och vi förstå hvarandra mycket väl. Svagsinthet ligger dold inom henne — en svagsinthet, som kanske framträder aldrig och kanske blott en gång eller två under en hel lefnad. I värsta fall kan den utveckla sig till dementia, till raseri, men detta kan endast bli mycket kort och blott uppkomma i följd af ytterlig sinnesrörelse. Denna dame är icke galen, men hon har det ärftliga onda i sitt blod. Hon har galenskapens list jemte förståndets klokhet. För att säga er med ett ord hvad hon är: hon är farlig! D:r Mosgrave gick fram och tillbaka i rummet, innan han åter talade. j — Jag vill icke genomgå den sannolikheten, som finnas för misstankan, som plågar er, sade han omsider, men jag