Göteborgsposten – 27 april 1863, sida 1

— —uCxR pas?c —— ————— — en blick, som röjde huru högt värde hon satte derpå, innar bon gick ut, men i hennes själ fanns ingen tacksam erinring af den man, som låtit möblera rummet och som gifvit henne stumma tecken till sin kärlek i alla de dyrbara småsaker, som voro kringströdda der. Mylady tänkte på huru mycket alla dessa saker hade kostat och huru sannolikt och ledsamt det var att hon skulle snart förlora dem. Hon betraktade sig i spegeln, innan hon gick. En lång natts hvila hade återgifvit henne hennes hys fina rosenfärg och de blå ögonens naturliga glans. Den onaturliga eld som brunnit i dem så förfärligt dagen förut, hade försvunnit och mylady smålog triumferande, då hon såg bilden af sit sköna ansigte. Hennes fiender kunde ej brännmärka henne med hvitglödgade jern och bränna bort den fägring, som gjor så mycket ondt, såsom de skulle kunnat om händelserna pas: serat fordomdags. Hon tänkte att hvad de än gjorde henne måste de låta henne behålla sin skonhet. Den skulle de åt minstone icke kunna beröfva henne. Marsdagen var klar och solljus, ehuru solskenet icke va gladt. Mylady svepte sig in i en indisk shavl, en shawl som kostat sir Michael hundrade Fuinser. Jag tror att hor tänkte att det var klokt att ha på sig detta dyrbara plagg så att hon, ifall hon bastigt bortfördes. skulle kunna medför: åtminstone en af de skatter hon egde. Man må blott erinr: sig hvad hon vågat för att ega ett vackert hus och prakt fulla möbler, vagnar och hästar, juveler och spetsar, ty di kan man väl ej undra på att hon i förtviflans stund mec förtviflad härdnackenhet höll sig till prydnader och grann. låter. Om hon varit Judas, skulle hon icke ha släppt