Göteborgsposten – 27 april 1863, sida 1

sina trettio silfverpenningar så länge hennes skänlliga lif räckt. Mr Robert Audley åt frukosten i biblioteket. Han satt länge i ensamhet vid thåkoppen och rökte sin sjöskumspipa funderande på hvad han hade att göra. — Jag vill taga denne doktor Mosgraves erfarenhet i anspråk, tinkte han. Läkare och jurister äro det nittonde århundradets biktfäder. Han skall säkert kunna bistå mig. Den första trainen från London ankom till Audley kl. half elfva, och då kl. fattades tio minuter i elfva anmälde den allvarlige betjenten, Richards, doktor Alvyn Mosgrave. Läkaren från Saville Row var en lång man omkring fomtio år gammal. Han var gul och mager, med infallna kinder och matta ljusgrå ögon, som tycktes ha en gång varit blå, men hafva under tidens lopp erhållit sin nuvarande obeastämda färgskiftning. Hur maktig än doktor Alwyn Mosgraves medicinska kunskap var, hade den icke varit stark nog att bekläda hans ben med kött och gifva lif åt hans ansigte. Han hade ett utomordentligt utirycklost och likväl utomordentligt uppmärksamt ansigte. IIan såg ut som om han tillbragt sin mesta tid med att höra på an lra menniskor och som om han hade aflagt sin karakter och sina passioner vid början af sin bana. Han bugade sig för Robert Audley, satte sig midtemot honom på den honom anvisade stolen och vände sitt uppmarksamma ansigte mot den unge advokaten. Robert såg att läkarens blick förlorade dess uttryck af lugn uppmärksambet för att bli allvarlig och forskande. (Forts.)