Göteborgsposten – 25 april 1863, sida 2

Mitt skönaste menne. (Versar, tillegnade ett nattvardsbarn vid Domkyrko församlingen.) Från anden med planeters krans om hjessan, Från bönen i hans vida tempelsal Vallfärdade min själ till jubelmessan I templet, rest af menskohänders tal. Till anden, thronande i törneskruden, Af rösterna uti den vigda malm Hon blef till måltid första gången bjuden; Det var som hade i de klara ljuden Cheruber vinkat mig med fridens palm. Ännu ett stämslag på min andes lyra, Ännu en blick på hjertats nattvardsskrud. Ej kunde jag min hedersmåltid fira Med något vanstäldt drag, med falska ljud. Hur skön du ses, du korsets späda lilja, Ett fläckadt blad — och du är mindre skön För Helighetens öga, för hans vilja: Du måste dig ifrån den fläcken skilja Om frid skall följa på din nattvardsbön. Jag stod vid korset. Mäktigt återljuda I själen de med bäfvan höjda ja Som, följda intill Iifvets g äns, inbjuda Till ändlöst jublande Halleluja! De ja jag nyss på evighetens frågor Med hand och hjerta fritt Allfader gaf För tro och hopp på tidens snabba vågor, För fröjders rus, för smärtans dolda lågor, För lifvets strid, för lugnet i min graf. Jag låg vid korset. En osäglig längtan Bestormade mitt bröst. Hon kom, den stund Då säln befriad fån all fåvisk trängtan, Besegla skall sitt skönaste förbund; Då nattvardssången i de underbara Tonvågorna af öfveriordisk fröjd — För rer, för helig att med verldens para — Fridhelsar hjertat. ber det redo vara För saligheten if:ån himlars höjd. Nu slog den oförgätliga minuten: Det Höga slöt det låga i sin famn — Till högsta kärleks rika hjerta sluten En sällhet grep mig utan jordiskt namn. Afslöjad nu låg nådens rika grufva: Med Verldsförsonarn, Allförbarmarn bröt Jag lifsens bröd, hvitglänsande och ljufva, Och drack försoningens invigda drufva Med fridens perlor i sitt dunkla sköt. — I denna jords och himlarnes förening Var mina läppars språk för armt, för matt, På suckar, rena som ett helgons mening, Min första bön vid nådens bord var satt För verlden ohörd sig oändligt bredde På känslans djup sferers harmoni. Ett förr ej kändt, förklaradt lif sig tedde Uti mitt väsen: det var Han som ledde Ododlighetens försmak deruti. — I purpurskyars vagn han ätervände Sitt lof att skörda af serafers chor, Men tvenne englar till mitt skydd han sände De segrande som hoppas och som tror. Fiån korset trädd, med korset i mitt hjerta Jag stod en pilgrim uppå lifvets höjd; Jag hörde toner, klingande och bjerta, Jag kände glädje och jag kände smärta, Men korset helgade min sorg och fröjd. Hvad gör det mig om verlden sorglöst målar I graflikt mörker mina dagars lopp, Blott lifvets skönsta minne dem bestrålar Med tröst om evighetens skönsta hopp, Blott från min sista nattvardsgång i gruset Mig korsets stjernbild lyser till den zon, Hvarest det här förqväfda, matta ljuset Får smälta in i det, hvars glans är bruset Utaf hans kärleks ändlöst rena ton. Du dödlige! när svällande i glöden Af ungdomslust du går din tid emot, Ej herrligare helsas dina öden Än med den kalk dig räcks vid korsets fot. Och när en gång din skumma blick ses falla På evighetens haf och mildt en röst Från stridens land till friden hörs dig kalla, Det herrligaste afsked åt dem alla Blir det med korsets stjernbild i ditt bröst. B-g-t-m.