Göteborgsposten – 24 april 1863, sida 2

Klockan var fem minuter öfver nio, då sir pftiehael kom nedsör trappan ätföljd af sin betjent, som var allvarlig och gråhåärig liksom han sjelf. Baroneten var blek men lugn och bestämd. Den hand han räckte sin brorson var kall som is, men han tog afsked af den unge mannen med stadig röst. — Jag öfverlemnar allt åt dig, Robert, sade han, då han stod i begrepp att lemna det hus, der han lefvat så länge. Jag har kanske icke hört slutet, men jag har hört nog. Gud vet att jag ej behöfver böra mer. Jag lemnar allt åt dig, men du skall icke bli grym — du skall eriora dig hur högt jag älskade — ) Hans röst svek honom, innan han slutat meningen. I — Jag skall i allt erinra mig er, svarade den unge. mannen. Jag vill söka att handla så väl som möjligt. En förrädisk tärdimma förblindade honom och hindrade honom att se sin farbrors ansigte, och följande minut hade vagnen kört bort, och Robert Audley satt ensam i det mörka biblioteket, der endast en röd gnista glödde bland den ljusgrå askan. Han satt ensam och sökte tänka på hvad han skulle göra; ansvarigheten för en nedrig qvinnas öde tyngde på hans skuldror. — Det måste, tänkte han, säkert vara Guds straff för det gagnlösa, vacklande lif jag lefde till den sjunde dagen af förliden september. Säkert har detta förfärliga ansvar pätvingats mig på det att jag måtte ödmjuka mig under den förtörnade Forsynen och bekänna att en man icke kan välja sitt eget lefnadssätt. Han kan icke säga: jag vill taga lifvet makligt, och hålla mig undan de