Göteborgsposten – 24 april 1863, sida 2

olyckliga. förvillade, energiska menniskorna, som kämpa så ifrigt i det stora slaget. Han kan icke säga: jag vill stanna inne i tälten, medan faktningen försiggår, och skratta åt dårarna, som nedtrampas i den onyttiga striden. Han kan icke göra detta. Han kan blott i ödmjukhet och räddhåga göra hvad hans Skapare bestämt honom att göra. Om han måste strida, så må han göra det troget, men ve honom om han håller sig undan, när hans namn uppropas vid den stora mönstringen! Ve honom om han gömmer sig i tälten, när stormklockan kallar honom till slagfältet. En af betjenterna bar ljus in i biblioteket och gjorde upp en ny eld i kaminen, men Robert Audley satt alltjemt qvar. Han satt så som han ofta sutit i sina rum i Figtree Court, med armbågarna hvilande på ländstolens armar och hakan på sin ena hand. Men han höjde hufvudet, då betjenten skulle gå ut. — Kan jag sända ett telegram härifrån till London? frågade han. — Det kan sändas från Brentwood, sir — icke härifrån. Mr Audley såg tankfullt på sitt ur. — En af karlarne kan rida till Brentwood, om ni vill ha afsändt en depesch. — Jag vill sända en depesch; vill du ställa om det för mig, Richards? — Ja, sir. — Vänta då, tills jag skrifvit depeschen. — Ja, sir. (Forts.)