Göteborgsposten – 21 april 1863, sida 2

Fran Utlandet. Den officiösa parisertidningen Constitutionnel, som allmänt och med fog anses uttrycka den franska regeringens åsigter och särskildt hvad polska frågan angår iakttagit särdeles försigtig och tillbakadragen hållning, innehåller rörande Polen en antagligen inspirerad artikel, hvars innehåll är af ej ringa märklighet, om man vill läsa det mellan raderna. Vi äro i tillfälle att här kunna i dess helhet meddela denna artikel, som har följande lydelse: Vi hafva afbållit oss från att tidigt uttala någon åsigt om de tvenne sista åtgärderne, som ryska regeringen vidtagit. Vi ha ansett det rådligt att först framlägga för våra läsare den europeiska pressens olika omdömen, afvaktande vår tur för att uttala våra egna åsigter angående seqvestreringsoch amnestidekretet. Det måste medgifvas att dessa båda åtgärder innebära en motsägelse. Men då vi blott ha en mycket ofullständig kännedom om den första ukasen, må vi tillåtas uttala den förhoppningen, att det första dekretet icke på förhand annullerar det andra, och att ryska regeringen icke tager tillbaka med den ena handen hvad det gifver med den andra. Amnestien bör derföre betraktas i och för sig sjelf icke, det är sannt, med absolut visshet, men åtminstone med allvarsamma antaganden. Allt leder till den tron, att aktstycket af d. 12 april icke är något tomt löfte, men att det är en uppriktig idå och en ädel ingifvelse. Efter Langiewiczs nederlag voro vi de första att uttala ordet amnesti. Vi voro de första att säga att våldet endast kunde undertrycka motstånd, och att kejsare Alexander II borde hafva en ädlare ärelystnad, nemligen att lugna den allmänna stämningen och afväpna grollet. Men på samma gång vi gifva vårt bifall till akten af d. 12 April och uppriktigt lyckönska ryska regeringen att hafva gifvit detta bevis på ädelmod och makt, göra vi oss sjelfva den frågan: Hvad skall följden bli af denna amnesti? Och vi göra oss denna tråga med oro, emedan blod ännu flyter i Polen och Europa ännu är i oro. Ryska regeringen lofvar amnesti åt alla dem, som nedlägga vapen. Det är bra. Men skall amnestien utsträckas till dem, som varit offren för rekryteringslag, emot hvilken Europa uttalat sin indignation och som brännmärkts med namnet proskription? — till den som ryckts från sina hem och förflyttats till de yttersta ändarne af riket? Skall amnestien förebygga den sakernas ställning, som var förnämsta orsaken till resningen, eller erbjuder den ett läkemedel? Om de institutioner som utlofvas äro desamma, hvilka existerade dagen före resningen, som redan kostat Polen och Ryssland så mycket blod, och förorsakade resningen, hvilken utsigt har erhållits? Hvilka reformer skola ha blifvit genomförda? Hvilka äro de garantier Europa väntar, för att förekomma återinträffandet af en ny blodig och beklagansvärd kris? åtom oss emellertid icke komma till den bråda slutsatsen, att dekretet af den 12 april är en gagnlös akt och en död bokstaf. Amnestien bevisar kejsar Alexander II:s ädla och upplysta tänkesätt. Vi skulle vilja tro, att det är det första steget på den väg, som tillrådts honom af de stora makterna, hvilka gemensamt förorda en vänskaplig politik, som skall betrygga Rysslands inre lugn och Europas fred. Amnestien är icke en lösning: den är hoppet om en lösning ! Vid sidan häraf förtjenar ställas en uppgift i Breslauer Zeitunge, enligt hvilken man hafva alltid sjuka man eller sjuka barn, och de de rika skola hjelpa dem i deras sjukdom. Det g ovanligt. Jag tänkte så, och jag ämnade afMm AA de . RA AR