Göteborgsposten – 21 april 1863, sida 2

Sådant folk hafva alltid sjuka man eller sjuka barn, och de fordra att de rika skola hjelpa dem i deras sjukdom. Det var ingenting ovanligt. Jag tänkte så, och jag ämnade affärda qvinnan med ett guldmynt för sin sjuka dotter, då en tanke föll mig in så hastigt och så plågsamt, att blodet rusade åt hjernan, och hjertat började slå som det endast slår då jag är från mina sinnen, Jag frågade qvinnan hvad hon hette. Hon var en mrs Plowson, och hon höll en liten handel, sade hon, äfvensom att hon sprang in då och då för att se efter lille Georg och hålla tjenstflickan till att vårda bonom. Hennes dotter hette Matilda. Jag gjorde henne flera frågor rörande denna Matilda, och jag fick veta att hon var tjugofsra år gammal, att hon alltid varit lungsigtig och att hon nu aftynat så, att läkaren sagt det hon icke hade långt qvar — icke mycket mer än fjorton dagar. Om tre veckor skulle det skepp, som förde Georg Talboys, landa i Mersey. Jag behöfver icke länge uppehålla mig vid denna sak. Jag besökte den sjuka flickan. Hon var blond och smärt, och om man talade om henne i allmänna ordalag, så kunde beskrifningen passa rätt väl in på mig, fastän hon endast i dessa tvenne hänseenden liknade mig. Flickan mottog mig som ett rikt fruntimmer, som önskade bistå henne, Jag mutade modren, som var fattig och girig, och som för en penningesumma, mer penningar än hon nånsin förut erhållit, samtyckte att göra allt hvad jag ville. (Forts.)