Göteborgsposten – 21 april 1863, sida 2

som min man icke skulle komma att tänkanta ställen, ka på. Jag satt och drack thå med min far i hans eländiga kyffe och lekte med barnet, som tyckte om mina kläder och juveler men icke hade någon aning om att jag stod i ett närmare förhållande till det. Jag höll gossen i mina armar, då en qvinna, som vårdade honom, kom att taga ut honom, för att, som hon sade, göra honom i ordning så att han kunde visa sig till sin fördel för mig. Jag ville gerna veta huru gossen blef behandlad och qvarhöll derföre qvinnan och samtalade med henne, medan min far nickade öfver thebordet. Hon var en blek ljushårig qvinna omkring fyrtiofem år gammal, och hon tycktes med begärlighet omfatta tillfället att få tala med mig. Hon upphörde dock snart att tala om gossen för att skildra för mig sina egna bekymmer. Hon sade mig att hon var i en mycket svår ställning. Hennes äldsta dotter hade af sjuklighet nödgats lemna den plats hon innehade; doktorn sade att flickan aftynade, och det var hårdt för en stackars enka, som sett bättre dagar att ha en sjuk dotter att underhålla jemte sina yngre barn. . Jag lät gumman prata en lång stund och tala för mig om flickans sjukdom, hennes ålder och hennes medikamenter, fromhet och plågor och mycket mer. Men jag egnade hennes ord ingen uppmärksamhet. Jag hörde henne, men tankspridt, som jag hörde bullret på gatan eller sorlet af strömmen vid gatans ända. Hvad frågade jag efter denna qvinnas bekymmer? Jag måste sjelf vidkännas olycka och en sådan olycka, som hennes grofva sinne icke skulle kunnat uthärda