Göteborgsposten – 20 april 1863, sida 1

rade: hon är icke död, men hon är sjuk och borta. När jag frågade hur länge hon varit sjuk, sade man att hon varit det några år eller alltsedan jag var mycket liten. Slutligen fick jag reda på hemligheten. Jag plågade min fostermor med den gamla frågan en dag, då hon fått länge vänta på penningeremissen och hennes lynne satt på svåra prof. Hon blef ond och sade att min mor var galen, och att hon var på ett dårhus fyrtio mil ifrån deu by, der vi bodde. Knappt hade hon sagt detta, förrän hon ångrade sig och sade att det icke var sannt, och att jag icke skulle tro det och icke säga att hon sagt mig något sådant. Sedan fick jag veta att min far fått hennes bögtidliga löfte, att hon aldrig skulle låta mig erfara huru forhallandet var med min mor. Jag grubblade grufligt på min mors svagsinthet, ja jag förföljdes af denna id både dag och natt. Jag föraställlla mig allid denna vansinniga qvinna gående fram och tillbaka i en cell med de stackars armarne fjettrade i en ohygglig drägt. Jag gjorde mig öfverdrifna begrepp om det förfärliga i hennes belägenhet. Jag hade icke reda på vansinnets olika grader, och den bill, som föresväfvade mig, var en våldsam och rasande varelse, som ville kasta sig öfver mig och döda mig, om jag kom henne nära. Jag genomträngdes eft. r hand så af denna föreställning, att jag brukade vakna midt i natten och skrika till i min äng st, emedan jag drömt att jig kände min moders iskalla singrar gripa om min strupe och hörde hennes rasande utgjutelser. När jag var tio år gammal, kom min far att betala hvad han var skyldig min sköterska och sätta mig i pension.