Göteborgsposten – 17 april 1863, sida 2

en här af slagtoffer. Numera kan ej någon skonsamhet komma i fråga. Jag kan icke ha ömkan eller medlidande med er. Jag skall skona er, så vidt som det är nödvändigt för deras skull, som skulle lida genom er vanära, men icke vidare. Jag skulle icke draga i betänkande att anklaga er inför rätta, om jag ej ville bespara den högsinnade ädling, hvars namn ni bär, den skymf, er vanära skulle ådraga honom. Hans röst veknade, då han gjorde denna häntydning, och han tystnade, men återhämtade sig snart, ehuru med ansträngning och fortfor: — Intet lif spilldes genom branden i natt. Jag of lätt, mylady, ty min själ var upprörd, såsom den länge varit, i följd af tanken på det elände, som jag visste hade skockat sig kring detta hus. Det var jag, som upptäckte att elden var lös tids nog för att väcka och rädda pigan och den stackars druckne uslingen, som i trotts af mina ansträngningar blef illa bränd, och som nu ligger i sin mors hus i ett tillstånd, som låter frukta det värsta. Det var af honom och bans hustru, som jag fick veta hvem som kommit midt i natten till Castle Inn. Qvinnan var nästan utom sig när jag råkade henne, och hon underrättade mig om hvad som passerat i natt. Gud vet, hvilka andra hemligheter bon känner, och hur lätt jag skulle få reda på dem, om jag behöfde hennes hjelp, hvilket jag icke gör. Hvad jag har att göra är mycket klart. Jag har svurit att anklaga Georg Talboys mördare, och jag vill hålla mid ed. Jag säger att ni är skyldig till min väns död. Om jag — hvilket var helt naturligt — stundom undrat om jag icke var rof för någon förfärlig