Göteborgsposten – 16 april 1863, sida 3

alla de frågor, som skola afhandlas på kongressen, skulle konungen såsom den förnämsta, största, högligen europeiska, utan jemförelse med någon annan, betraktat den polska frågan, om han kunnat hoppas, så mycket som han önskade, att ett folk, så värdigt alla andras intresse, genom sin ålder, sin tapperhet, de tjenster, som de fordom gjort Europa, och genom sin olycka, skulle kunna återfå sitt urgamla och fullständiga oberoende. Den delning, som utströk det ur nationernas antal, var förspelet, till någon del kanske orsaken, till en viss grad ursäkten för ae hvälfningar, Europa varit underkastadt. Lord Castlereagh (då Englands ambassadör) å sin sida sade, i det han redogjorde för det motstånd han gjort mot bildandet af ett polskt konungarike i Warschau, emedan han deri såg ett medel till öfvervigt för Ryssland: Den önskan, undertecknads hof ständigt uttulat, har varit, att i Polen få se en oberoende, till vidden mer eller mindre betydande stat, hvilken regerades af en särskild dynasti och utgjorde en medlande makt mellan de trenne stora monarkierna. Om undertecknad ej haft befallning att yrka på en dylik åtgärd, har enda orsaken dertill varit fruktan för att bland polackarne uppväcka förhoppningar, hvilka sedan skulle kunnat bli en orsak till missnöje, alldonstund dessutom många hinder tyckas sätta sig emot ett sådant arrangement. Metternich (Österrikes minister) återigen sade i Österrikes namn: Den väg kejsaren följt i de vigtiga underhandlingar, som nyss bestämt hertigdömet Warschaus öde, kan icke ha lemnat makterna i tvifvel om, att ej allenast ett oberoende och till en nationel polsk regering återgifvet Polen skulle ha fullkomligt tillfredsställt hans kejserliga majestäts önskningar, utan att han ingalunda skulle skytt äfven de största uppoffringar, för att komma till ett gagneligt återupprättande af sakernas gamla ordning ... Österrike hade en tid i ett fritt och oberoende Polen sett en rivaliserande och fiendtlig makt, och de principer, som ledt kejsarens höga föregångare, liksom hans kejserl. majestät sjelft, ända tills tiden för 1772 och 1795 års delningar, hafva endast öfvergifvits tillfölje af sammanträfkandet af tvingande omständigheter, oberoende af de österrikiska suvoränernas vilja . . Kejsar Alexander sade sjelf under ett förtroligt samtal till lord Castlereagh: I sanning, det är nu ej fråga om att återupprätta hela Polen; men ingenting hindrar, att detta ej kan ske en dag, om Europa så önskar. Nu skulle det vara för tidigt. Detta land behöfver förberedas till en så stor förändring; detta kan ej ske bättre, än genom att upprätta till. konungarike en del af dess territorium, åt hvilket man skulle gifva institutioner, lämpliga att der utså och göra fruktbärande de civilisationens principer, som derefter skulle sprida sig genom hela massan. Denna plan skall endast kosta mig uppoffringar, eftersom detta konungarike endast skall bildas af provinser, till hvilka eröfringen gifver mig ovedersäglig rätt; men dessa uppoffringar skall jag göra med nöje, för att trösta en olycklig nation, för att påskynda civilisationens gång. Jag fäster härvid min lycka och min ära. Lord Castlereagh gjorde icke desto mindre invänningar, emedan han såg den moskovitiska ärelystnaden skimra fram under dessa förföriska ord. Ännu sällsammare, redan vid denna tid, i ett ögonblick då man oroade sig öfver skymten till Rysslands öfvervigt, hvilket då som nu var i nära allians med Preussen, gick Talleyrand en dag direkte till lord Castlereagh, föreslog honom en gemensam allians mellan Frankrike, England och Österrike och utbytte med honom denna betecknande dialog, som han omtalar i ett af sina bref: En konvention! sade lord Castlereagh, det är ju en allians ni föreslår? — Denna konvention, återtog jag, kan mycket väl ingås utan allians; men. det skall bli en allians, om ni så vill: jag Har för min del ingenting deremot. — Men en allians förutsätter krig eller kan leda dertill, och vi böra göra allt för att undvika krig. — Jag tänker som ni, man bör göra allt, utom det att uppoffra Europas heder, rättvisa och framtid. — Kriget, svarade han, skulle hos oss betraktas med blida ögon. — Kriget skulle hos er vara populärt, om ni gåfve det ett stort, ett verkligen europeiskt mål. — Och detta mål skulle vara? — Polens återupprättande. — Han motstred ej denna tanke, utan nöjde sig med att svara: Ännu icke! Så långt Mazade; men hvem skall ej häpna, då han betänker, hvart alla dessa välvilliga kombinationer ha fört? Skola våra dagar få se en omkastning af händelserna derutinnan? Eller skall Polen ånyo ötvergifvas? Skola makterna ännu en gång enas i uttrycket: Ännu icke? Låtom oss till våra dagars heder hoppas, att ännu icke skall bli förvandladt till just nu.