Göteborgsposten – 16 april 1863, sida 2

spridt. Jag har bela förmiddagen gäspat öfver en dum roman, och jag vill gerna hemta litet frisk luft. Den romanförfattare, hvars berättelse miss Audley läst, vore att beklaga, om hans recensenter icke vore blidare än den unga damen. Hon hade läst sida efter sida, utan att märka hvad hon läste och hon hade ett halft dussin gånger kastat bort boken, för att gå till fönstret och se efter den gäst, som hon väntat så säkert. Lady Audley gick förut genom den låga dörren och ut på den jemna väg, hvarpå vagnar brukade köra upp till huset. Hon var ännu mycket blek, men hennes praktfulla drägt och hennes gyllne, fjäderlika lockar gjorde att den, som såg henne, icke observerade anletets färglöshet. Man brukar, med något sken af sanning, förknippa begreppet om alla själsqval med en löst hängande och oordnad drägt och utslaget hår; men detta slog ej in på mylady. Hvarföre hade hon gått ut i det matta solskenet på denna marseftermiddag för att vandra fram och tillbaka på den enformiga gången med sin styfdotter, som hon hatade? Hon hade gått ut, emedan hon var beherrskad af en förfärlig oro, som gjorde att hon ej kunde stanna inne och afvakta de nyheter, hon alltför säkert väntade. Först hade hon velat undslippa dem — först hade hon önskat att besynnerliga naturrevolutioner skulle förhindra deras ankomst — att en abnorm vinterblixt skulle träffa och döda det bud, som medförde dem — att jorden skulle bäfva och öppna sig för hans snabba fot och att oöfverstigliga svalg skulle skilja det ställe, hvarifrån nybeterna skulle komma, från det, hvartill de voro ämnade. Hon önskade att jorden skulle stanna och de paralyserade