Göteborgsposten – 16 april 1863, sida 2

derrätta henne om den föregående nattens rysliga eldsväda. Intet ljud förnams med undantag af murgrönsbladens slag mot fönsterrutorna, askans fall då och då samt klockans ständiga pickande. — Kanske kommer jag att alltid drömma sådana drommar, tänkte mylady, tills förskräckelsen dödar mig. Regnet hade upphört, och värsolens strålar föllo på fönstren. Lady Audley klädde sig hastigt, men omsorgsfullt. Dermed vill jag icke ha sagt, att hon i sin gräsliga olycka ännu yfdes öfver sin skönhet. Hon betraktade densamma endast som ett vapen, och hon insåg att hon nu behöfde vara väl beväpnad. Hon tog på sig sin präktigaste sidenklädning, en vidlyftig klädning af blått, silfverskiftande tyg, hvari hon såg ut som om hon vore klädd i månsken. Hon skakade ut hårets fjäderlika guldsvall, och med en kappa af hvit kasimir kastad öfver axlarne gick hon ned i vestibulen. Hon öppnade dörren till biblioteket och såg in. Sir Michael satt och sof i sin länstol. Då mylady tillslöt dörren sakta, kom Alicia ned från sina rum. Torndörren stod öppen, och solsträlarne glimmade på den våta gräsplanen. De fasta grusgångarne voro nästan torra, ty det var två timmar sedan regnet upphört. — Vill ni spatsera med mig på gården? frågade lady Åudley, när Alicia nalkades. Den beväpnade neutraliteten mellan de begge qvinnorna tillät en sådan tillfällig höflighet. — Ja, om ni bar lust, mylady, sade Alicia något tank