Göteborgsposten – 16 april 1863, sida 2

nu, när det är för sent för någon att gå ut — nu blir det vackert, tillade den unga flickan, uppenbart förargad. Lady Audley svarade icke. Hon såg på den otillförlitliga klockan och dess enda visare, afvaktande de underrättelser, som måste komma förr eller senare — som säkert skulle komma snart. — De ha varit rädda för att komma och tala om det för honom, tänkte hon, de ha varit rädda för att låta sir Michael veta hvad som händt. Jag undrar hvem som omsider kommer och berättar det. Kanske kyrkokerden i Mount Stanning eller doktorn — säkert åtminstone någon betydande person. Om hon kunde gått ut i de bladlösa allåerna eller på landsvägen bakom dem — om hon kunde gått ända till den backe, der hon för icke längesedan skiljts från Phoebe, skulle hon gerna gjort det. Hon skulle underkastat sig allt, hellre än den långa ovissheten, den frätande ångesten, den metafysiska sjukdom, hvari sinnet och hjertat tycktes förvitra under olidliga qval. Hon försökte tala och en plågsam ansträngning framkallade verkligen en och annan reflexion. Under vanliga förhållanden skulle hennes följeslagerska märkt bennes förvirring, men händelsevis var miss Audley mycket upptagen af sina egna bekymmer, och lika mycket böjd för tystnad, som mylady sjelf. (Forts.)