Göteborgsposten – 16 april 1863, sida 2

lementerna upphöra att verka, att tiden skulle stå stilla, att len yttersta dagen skulle konmma och att hon skulle ställas ramför en öfverjordisk domstol och sålunda slippa att först tå i djupt elande och vanära framför en jordisk. I hennes jernas vilda kaos hade alla dessa tankar sin plats, och i len korta slummern på soffan hade hon drömt om allt detta och mycket mer, som rörde samma sak. Hon hade drömt, itt en bäck, som hon såg genomskära vägen mellan Mount Stanning och Audley, småningom växte till en flod och derefter blef ett haf, så att byn på backen försvann och endast en stor vattenmassa rullade fram der den stått. Hon drömde att hon såg förkunnaren af hvad som händt; det var än en, än en annan menniska, men aldrig någon, som hon skulle kunnat vänta. Han var stundom sådan, att han väckte häpnad och förskräckelse, och stundom löjlig och trivial, men aldrig naturlig, eller sådan han sannolikt skulle bli. Och när hon gick nedför trappan i den tysta byggnaden, full af erinringen om dessa drömmar, hade hon förvirrats af den stillhet, som visade att ingen underrättelse om hvad som händt, kommit till slottet. Men nu undergick hennes sinnesstämning en fullkomlig förändring. Hon önskade icke att meddelandet af den fruktade underrättelsen skulle dröja. Hon önskade att henne: ångest och qval skulle gå snart öfver och en lättnad inträda Det förekom henne, som om den odrägliga dagen aldrig skull sluta och som om tiden verkligen stannat. — Hvad denna dag varit lång! utropade Alicia, utta lande myladys tanke, blott regn och dimma och blåst. Ocl