Göteborgsposten – 15 april 1863, sida 1

slyktigare — när de ord, som framkomma mellan de lånade perlornas portar, äro mera maskerade och målade, än läppar, som bidraga att bilda dem. När salens förtjusande få åter inträder i sitt toilettrum och kastar den vida burnusen och den vissnade buketten och låter masken falla, och, likt Cendrillon, tappar glasskon, hvars glans utmärkt henne, för att återvända till sina trasor och smuts — då är kammarjungfrun tillstädes och bevittnar förvandlingen. Den betjent, som uppbar lön af Korazins puofet, måste någon gång ha sett sin herre utan slöja, och då måste han ha skrattat i mjugg, åt deras dårskap, som tillbådo det odjuret. Lady Audley hade icke gjort sin nya kammarjungfru till sin förtrogna, och hon önskade att få vara ensam den dagen. Hon lade sig, hon kastade sig trött på en yppig soffa i toilettrummet och begrof ansigtet i dynorna och försökte sofva. Sofva! hon hade nästan glömt hvad den uttröttade naturens hulde återställare är; det förekom henne som on en lång tid förflutit sedan hon sist sof. Det var blott ungefär fyrtiätta timmar, men denna tid förekom olidlig... Den föregående nattens strapaser och hennes onaturliga själsspinning hade omsider uttömt hennes krafter. IIOn somnade; hon föll i en djup sömn, som liknade en dvala. Hon hade druckit ett glas vatten, blandadt med några droppar opium, innan hon lade sig. Klockan öfver kaminen slog en qvart till fyra, då hon plötsligt vaknade och for upp, medan en kall svett bröt i isiga droppar ut på hennes panna. Hon hade drömt att alla i huset stodo och skreko utanför hennes dörr för att få un