Göteborgsposten – 14 april 1863, sida 2

Han sökte förgäfves komma till den slutsats, som han skulle föredragit framför hvarje annan, nemligen den, att mylady misstagit sig och saknade grund för sitt påstående. Mer derefter genomfors han af den tanken, att en sådan slutsats skulle leda honom till en annan, som vore värre, att den skulle öjverflytta den förfärliga misstanken från hans brorson på hans hustru. Ilon tycktes vara genomträngd af öfvertygelsen om Roberts vansinne. Om man skulle tro att hon hade orätt, måste man antaga att hon sjelf icke var riktigt vid sina sinnen. Ju mera han tänkte på saken, ju plågsammare och obegripligare förekom den honom, Det var säkert att den unge mannen alltid varit exentrisk. Han var för: ständig. han hade temligen godt hufvud, han var hederlig och gentlemanlig i sina känslor, om än han var något försumlig i fråga om vissa, mindre betydande sociala pligter. Men han skilde sig från andra män af sin ålder och samhällsställning genom obetydliga egenheter, som ej kunde lätteligen definieras. För öfrigt var det likaledes visst att han sedan Georg Talboys försvunnit undergått en betydlig förändring. Han hade blifvit tvär och grubblande, melankolisk och tankspridd. Han hade dragit sig från sällskapslifvet, han hade sutit hela timmar utan att tala, och vid andra tillfällen plötsligt och rycktals gifvit fritt lopp åt sin svada. Han hade med ovanlig ifver afhandlat ämnen, som ej tycktes ha ringaste att göra med hans lefnadsförhållanden och intressen. Ännu en annan sak tjenade att bekräfta myladys påstående om den olycklige unge mannen. IIan hade alltifrån barndomen varit mycket tillsammans med sin kusin Alicia — sin vackra, själfulla kusin, hvilken tycktes ha be