mellertid hade hertigdömet Warschau i följd f Napoleons motgångar blifvit eröfradt af kyssland. Enligt wienerkongressens bestämmelser kulle Krakau med sitt område bilda en sjelftändig republik under de trenne grannstateras beskydd. Ryssland återgaf Posen, Danig och Thorn åt Preussen, samt vestra Gairien åt Österrike och bildade derefter af det friga Stor-Polen ett sjelfständigt konungarike ned Warschau som hufvudstad, utan att det ordna polska rikets öfriga provinser blefvo lermed förenade. Kongressen förbehöll åt konungariket Poen en konstitutionel, från Ryssland afskild styrelse och förvaltning. Kejsar Alexander, som fluktuerade mellan despotism och liberaism, befann sig efter Napoleons störtande genom folkens tillhjelp, i ett af sina mest demokratiska raptus. Den författning, han utärdade den 27 nov. 1815, var af den beskaffenhet, att den, såframt den efterlefts af alla ryssars sjelfherrskare och hans representanter och embetsmän, borde kunnat tillfredsställa polackarnes billiga anspråk. Polen erhöll en nationalrepresentation, bestående af två kamrar, hvilka skulle med kejsaren dela den lagstiftande makten; pressen blef förklarad fri, domstolarne oafhängiga och hvarje medborgare i besittning af sin personliga frihet, tills han blifvit dömd eller öfverbevisad om något brott. Ministrarne voro förklarade ansvariga, och i spetsen för landets från kejsarriket skilda administration skulle en ståthållare stå i czarens frånvaro. Kejsar Alexander skattade den äran, att af Europa anses som en menniskovän, en liberal af ädlaste slag, högt, men sin oinskränkta makt ännu högre. De koncessioner, han gjorde åt tidsandan och hans vurm att passera för en krönt frihetsvän, voro sällan uppriktiga; i hans innersta lurade, måhända stundom utan att han sjelf gjorde det klart för sig, en föresats att vid lämpligt tillfälle återföra sakerna till status quo, så framt genom reformen hans kejserliga makttullkomlighet lidit någon inskränkning eller någon af de politiska ider kränkts, hvilka han var tillgifven kanske lika mycket som någon Romanow. En annan anledning till hans vacklande mellan olika systemer var hans naturliga karakterssvaghet, denna sinnesböjlighet, som gjort honom mottaglig för liberalismens läror i sin barndom och för absolutismens i sina ynglingaår. Till allt detta kom en äkta sarmatisk list och förställningskonst, som vilseledde äfven dem, som voro honom öfverlägsna i intelligens och energi, en virtuositet i konsten att vara älskvärd, som gaf ryske czaren vänner i de mest olika politiska kretsar. 1818 öppnades den första polska riksdagen, men snart visade kejsarens hållning att han antingen icke haft allvar med den gåfva, han skänkt polackarne, eller ock att han redan ångrade den. Den förste vicekonungen blef den gamle populäre general Zajonczec; men för att motväga honom utnämndes storfurst Konstantin till rysk militärguvernör och Nowosilzow till rysk kommissarie och chet för den hemliga polisen — tvenne män, som det var förbehållet att drifva polackarne till den förtviflan, som gaf sig luft i21830 års revolution. Redan 1819 började den milde och menniskoälskande kejsaren att bryta sina löften. Censuren återinfördes, bildandet a sällskaper förbjöds, polackar förbjödos att studera vid fremmande universiteter. Då nästs riksdag öppnats 1820, ådrogo representanter: na sig den allrahögstes onåd genom sin oppo. sition mot några af hans förslag; ooh följder häraf blef, att nästa riksdag sammankallade: