Säg att jag har orätt, mylady, säg att jag gör er grufligt orätt. — Jag vill icke säga något annat än att du är galen, svarade lady Audley med hård och kall röst. Res dig upp; toka, dumhufvud, kruka! Är din man en sådan juvel, att du skall krypa der med jämmer och klagolåt för hans skull? Hvad har du med Robert Audley att göra, efter du beter dig som du vore ursinnig derföre att du tror att hans lif är i fara Hur kan du veta att eldsvådan är i Mount Stanning? Du ser en röd fläck på himmelen, och du börjar genast ropa att ditt eländiga ruckel brinner, liksom om elden icke kunde vara lös på andra ställen än der. Eldsvådan är kanske i Brentwood eller längre bort — i Romford eller ånnu längre bort, kanske öster om London. Stig upp, galna menniska, och gå tillbaka och se efter ditt bohag och din man och din gäst! Stig upp och gå din väg; jag behöfver dig icke. — O, mylady, mylady, förlåt mig, snyftade Phoebe, ni kan icke säga något till mig, som är nog hårdt, då jag gjort er sådan orätt i mina tankar. Jag bryr mig icke om edra grymma ord — jag bryr mig icke om något, om jag blott har orätt. — Gå tillbaka och se sjelf efter, svarade lady Audley sträft. Jag har ju sagt att jag icke behöfver dig. Hon gick bort i mörkret och lemnade Phoebe Marks ännu knäböjade på den hårda vägen, der hon kastat sig bönfallande i sin förtvislan. Sir Michael Audleys hustru gick mot slottet, der hennes man sof, medan de röda lågorna ka