Göteborgsposten – 13 april 1863, sida 2

nytt skede, men hurudant detta ar, hvyilken den nya phasen skall bli — derom känner man intet, eller åtminstone kan man blott gissningsvis derom lemna antydan. Om det är sanning, att England, Frankrike och Osterrike afsändt nästan identiska noter till Ryssland, så innebär den senaste telegrafunderrättelsen sannolikt Rysslands svar. Ryska regeringen upprepar nemligen sin förut gjorda förklaring, att kejsar Alexander vill gifva full amnesti åt deltagarne i den polska resningen, dennas ledare dock undantagna, — sedan de upproriska nedlagt sina vapen. Hvarken polackarne eller de europeiska makterna kunna godkänna ett sådant svar, ty polackarne begära ej amnesti för en begången förseelse, de fordra sin rätt, och makterna skola ej kunna uppmana dem att antaga kejsarens löfte, för hvilket saknas all garanti, och som, i likhet med många föregående, derföre lätt kan brytas. Å andra sidan mobiliserar ryska regeringen hela sin arme och skyndar ifrigt att sätta Kronstadt i försvarstillstånd. Gällde den förra förklaringen polackarne, afser denna senare handling de europeiska makterna, i hvilkas ögon den är ämnad se ut som en imponerande demonstration. Dock försvinner det stora deri, då man granskar det saktum, att Ryssland ännu icke, fastän det så uppbjudit sina krafter att det gripit till elittrupperna samt plundrat Petersburg på trupper, kunnat få bugt med en del, visserligen upproriska, men illa beväpnade friskaror i Polen, derifrån revolutionsflamman tvärtom nu sprider sig alltmera åt norr och öster. Det är väl derföre antagligt, att makterna med lämplig kallblodighet skola emot-. taga den storartadt tillämnade ryska krigsdemonstration, hvilken ryske gesandten i Paris, naturligtvis på gjord förfrågan, dock förklarat ej vara af någon agressiv natur! Hvad skola makterna nu taga sig till, sedan deras vänliga noter fått detta saktiska svar, hvilkas strätva art dock kanske öfversockrats af en äfven i vänskaplig sorm affattad rysk svarsnote? — Personer, som bruka ligga djupt inne i politik och till hvilkas omdömen allmänheten gerna litar sig, säga, att situationen innebär stora faror för Ryssland, och tanken på krig framträder alltmera bestämdt i deras kombinationer, såframt ej ryska regeringen skyndar att ställa sig i spetsen för de fordrade reformerna. Sålunda anser den bekante politiske skriftställaren Forcade i Revue des deux Mondes situationen mycket betänklig för Ryssland och råder att så hastigt som möjligt fatta ett sredligt beslut, för att derigenom undgå en europeisk intervention. Inbillade kloke räkna kanske på diplomaternas långsamhet, kabinetternas stridiga intressen och ömsesidigt misstroende mellan Europas stormakter; men detta är en farlig beräkning. Det finnes — skrifver Forcade — stater, som hysa siendtlig stämning mot Ryssland: Sverige väntar, såsom hela verlden vet, endust på en signal. Österrikes försigtighet är väl bekant, men det har egentligen mot den polska resningen lagt i dagen tendenser, hvilka äro rakt stridande mot Preussens; det utlemnar icke flyktingarne; upproret har i Galizien funnit en verklig operationsbasis, utan att wienerhofvet motsatt sig det, och vore Ryssland starkare, skulle det mer än en gång haft tillfälle att finna en casus belli i Österrikes beteende. Det är sannolikt, att Österrike skulle gå ännu längre, om Frankrike gåfve det vissa garantier, och att det icke skulle neka sitt militära bistånd till att återupprätta Polen och ställa en stat, hvilken lutade till den vestliga civilisationen, som värn mellan sig och Ryssland. England inskränker genom lord Palmerstons organ sin sympati för Ryssland till användandet af fredliga medel; men vore det säkert på att Frankrike icke skulle på Preussens bekostnad söka en territorial ersättning tör de hvälfningar, som Polens återupprättande kunde medföra, så kunde det nog hända, att den engelska regeringen icke skulle vissa sig så moderat. Ju mera man tänker derötver, desto tydligare blir det, att det som särskildt stöter diplomatien för hufvudet är den antingen med rätt eller orätt utspridda idåen om en förtro lig allians mellan hofven i Tuilerierna och Petersburg. Om denna allians verkligen existerat, måste Ryssland inse, huru svårt den skulle ha att öfverlefva ett nytt mord på Polen. Sådana förtroliga allianser kunna gifva fördelar, men de kunna äfven framkalla ett farligt ansvar. Vi för vår del skulle glädja oss öfver en sådan allians mellan Paris och Petersburg, om Ryssland, i känsla af dess värde, medgaf att det vore förpligtadt visa Polen rättvisa, för att bibehålla alliansen; men skulle alliansen ej gagna polska saken, så borde man i Petersburg ihågkomma, att den ej skulle motstå den opopulararitet som den skulle möta inom Frankrikes allmänna mening. Ett manifest har utfärdats af de polska cheferna, dateradt: deras läger i Bialowicza, d. 24 Mars. Detsamma innehåller en vädjan till Enrona och särskildt till Englana och