Göteborgsposten – 11 april 1863, sida 3

lvajehanda. En klarinettist inträdde en dag på ett kafe i Paris och tilltalade de derinne sittande gästerna: Mina herrar, jag kunde blåsa ett stycke för er på mitt instrument, men jag har sjelf icke lust dertill; om ni derföre icke . .. och dermed räckte han ut handen till tecken att han var beredd låta gästerna gifva sig en skärf, utan att på samma gång få undergå musikalisk pina. Och gästerna som tänkte som så, att det var en förnuftig man som hade medlidande med deras öron, gåfvo gerna musikanten den sedvanliga tributen. På detta sätt gick det en lång tid; klarinettsblåsaren kom och fick riklig betalning för den musik, han icke uppförde. Men en dag ropade en af kafeets gäster, som troligen rikligt försett sina öron med bomull, skämtande till honom: Jag har nu ofta nog sett dig och skulle också en gång ba lust att höra dig. Blås nu ett muntert stycke. — Jag blåser mycket illa anmärkte musikanten förlägen. Det tror jag nog, svarade den andre, men hvad gör det? Jag tycker mycket om klarinett, spela nu. Musikanten blef mer och mer förlägen. Mina herrar, fram: stammade han slutligen, jag får aflägga en bekännelse. Jag kan icke frambringa en enda ton på instrumentet. Jag brukar min klarinett blott såsom en hotelse. För herrar med svärtade mustascher. I Berlin tilldrog sig nyligen följande händelse: — En ung man hade under ett års tid för att svärta sina mustascher begagnat sig af ett ämne, som han köpt i en parfymbod. Slutligen blef han sjuk och dog under svåra lidanden. Liköppningen bevisade att den unge mannen dött af förgiftning. Sedan man länge förgäfves sökt komma underfund med hvarifrån förgiftningen kunde härleda sig, beslöt man sig slutligen för att undersöka det ämne, hvarmed han brukat svärta sina polisonger och mustascher. Denna undersökning ådagalade att kosmetiken till stor del var sammansatt af mönja och kalk.