Göteborgsposten – 11 april 1863, sida 1

Han talade med den rusiges hesa röst, och det var icke lätt att förstå hvad han sade. Han var brädafull af alkohol. Hans ögon voro dunkla och vattniga, hans händer darrande och rösten halfqväfd och dof af drickande. Han, som var brutal, då han var nykter och till och med då han var som bäst, var tio gånger brutalare i sitt rus, då de få band, som något hämmade hans råa hvardagsbrutalitet, voro bortkastade i rusets trotsiga fräckhet. — Jag har dröjt längre än jag ämnade, Lukas, svarade Phoebe, så inställsamt som möjligt, men jag fick råka mylady, och hon var mycket god — och hon vill göra upp saken för oss. — Jaså, hon var mycket god, mumlade mr Marks med ett rusigt skratt, det tackar jag henne inte för. Jag vet hvad hennes godhet vill säga. Jag tänker hon skulle vara lagom god, om hon inte var tvungen att vara det. Mannen, som lagt beslag på bohaget, hade genom tredjedelen af den qvantitet toddi, som mr Marks förtärt, försatt i ett rusigt och halft medvetslöst tillstånd. Han stirrade blott med matt undran på sin värd och värdinna. Han satt nära bordet, ja han hakade sig fast vid det med armbågarna för att ej glida ner under det och han gjorde fåfänga försök att tånda sin pipa vid ett bredvid honom befintligt rinnande talgljus. — Mylady har lofvat att uppgöra saken för Oss, upprepade Phoebe utan att bry sig om Lnkasanmärkningar. Hon kände nu sin man tillräckligt för att veta att det endast gjorde saken värre, om hon försökte afhålla honom