Göteborgsposten – 9 april 1863, sida 2

långt härifrån. Jag kan ha smugit mig ut osedd om tio minuter. Hon återvände till toilettrummet och tog ännu en gång på sig hatt och kappa. Den onaturliga färgen lågade ännu på kinderna och ögonen behöllo den onaturliga glansen. Hennes sinnesrörelse var så stark att hvarken hennes kropp eller hennes själ tycktes känna någon trötthet. Huru utförlig än min beskrifning på hennes känslor ar, kan jag icke beskrifva tiondedelen af hvad hon tänkte och led. På denna enda förfärliga natt utstod hon dödsqval, som skulle fylla tjocka tätt tryckta volumer på tusen sidor. Hon led volumer af ångest, tvifvel och tvekan. Stundom upprepades samma kapitel af hennes qval flera gånger. Stundom ilade hon genom tusen sidor af sitt elände utan uppehåll, utan att andas. Ilon stod bredvid det låga kamingallret i boudoiren och såg på klockans lilla visare, afvaktande den stund, då det blefve rådligt för henne att gå ut. — Jag vill vänta tio minuter, sade hon, men icke ett ögonblick längre, och då vill jag utsätta mig för denna nya fara. Hon lyssnade till marsvindens vilda tjut, hvilket tycktes ha tilltagit i samma mån som nattens tystnad och mörker. I fe OA