Göteborgsposten – 9 april 1863, sida 2

Lady Audley ringde, och snart infann sig den fina kammarjungfrun, som brukade rosenröda band och sidenklädningar samt andra prydnader, hvilka voro obekanta för de anspråkslösa menniskor, som erinrade sig den goda gamla tiden, då domestiker voro klädda i hvarken. — Jag viste icke att det var så sent, Martin, sade mylady i den milda ton, som alltid vann åt henne tjenstfolkets beredvillighet; jag har talat med mrs Marks utan att märka hvad tiden lidit. Jag behöfver intet i afton; du kan derför lägga dig, när du vill. — Tack, mylady, svarade flickan, som såg mycket sömnig ut och som hade svårt för att låta bli att gäspa till och med i sin frus närvaro, emedan man på slottet steg bittida upp. Det är väl bäst att jag följer ut mrs Marks, innan jag lägger mig, mylady? — Ja bevars, du kan följa ut Phoebe. All den andra betjeningen har väl lagt sig. — Ja, mylady. Lady Audley skrattade, då hon såg på klockan. — Vi ha sutit här och pratat bort tiden utan att märka det, sade hon. God natt, Phoebe. Du kan säga din man att hans hyra skall bli betald. — Mycken tack, mylady, och godnatt, sade Phocbe, då hon gick baklänges ut med kammarjungfrun. Lady Audley lyssnade vid dörren och väntade tills det dofva ljudet af deras steg bortdött i det åttkantiga rummet och på den mattbeklädda trappan. — Martin ligger, sade hon, i ett vindsrum mycket