Göteborgsposten – 8 april 1863, sida 1

de ju sin egen fruktan, sina egna hela hennes själ upptagande bryderier, som togo hela hennes tankekraft i anspräk. Hon gjorde ingen anmärkning rörande det, som den stackars Phoebe sagt henne; hon uppfattade knappast hennes ord förrän några minuter sedan denna slutat, då de för henne fingo sin fulla betydelse, liksom ord stundom göra två eller tre minuter sedan de hörts utan att påaktas. — Innebrända! sade mylady slutligen. Det skulle varit lyckligt för mig, om den hygglige karlen, din man, blifvit innebränd före denna afton. Medan hon talade visade sig för henne en lefvande tafla — taflan af det skröpliga korsvirkshuset Castle Inn, förvandladt till ett kaos af läkten och murbruk utan tak, utsprutande lågor ur sitt svarta svalg och kastade eldgnistor upp mot den mörka natthimmeln. Hon suckade liksom uttröttad, när hennes oroliga tankar bortjagade denna bild. Hon blefve ej räddad, om denne fiende blef tystad för alltid. Hon hade en annan vida farligare fiende, en fiende, som hon ej kunde muta eller köpa, om hon också vore så rik som en kejsarinna. — Jag vill gifva er penningar, hvarigenom ni kunna göra er qvitt exekutionsbetjenten, sade mylady efter en paus. Jag måste gifva er det sista guldmyntet i min börs, men det är ju i sin ordning. Du vet så väl som jag sjelf att jag icke vågar neka er det. Lady Audley steg upp och tog den tända lampan från skrifbordet. — Penningarna äro i mitt toilettrum, sade hon jag skall gå efter dem.