ag af rättigheten att ega en egen krigshär. Pör vår del sätta vi ingen tro till denna rersion. Den är synbarligen gripen ur luften. Medan sålunda situationen i Polen eger s en alltmera oklar karakter, visar det sig äfven stt fullständigt virrvarr i diplomatiens gång och rerksamhet. För att kunna få denna någorlunda dar, måste vi emellertid, om ej oförutseddal. omständigheter inträffa, och luften är tillräckigt öfvermättad att ett elektriskt utbrott kan hesaras, vänta tills i medio af innevarande månad, då parlamentet i England sammanträder ch vid hvilken tid Palmerston, såsom förut nämnts, tror afgörande ätgärder skola vara vidtagna i den brännande polska frågan. Af en halfolficiel wienertidning synes det dock, att Österrike är hugadt understödja ett förut Ryssland tillskrifvet projekt, att ryska regeringen vill efter öfverenskommelso med delningsmakterna Österrike och Preussen gifva Polen fri försattning. Nämnda wienertidning anser neomligen 1815 års fördrag ej lemna rättighet åt sina undertecknare att göra några långt gående fordringar, hvarföre detta fördrag hädanefter icke kan betraktas som basis för underhandlingarne. Kanske ligger Rysslands projekt till grund för Österrikes vackling, hvilken senare numera är ett faktum. En sådan öfverenskommelse mellan makterna af den heliga alliansen skulle nemligen icke innebära några vådor för Galizien och Krakau, hvilket en kongress deremot skulle göra, och emot en kongress är derjemte England afgjordt stämdt. Den för Polen sålunda något ogynnsamma situationen kan väl med bestämdhet tillskrifvas Österrike, hvars kalla och traditionelt falska politik åter bedragit Frankrike, som det öfvergifvit just då afgörandets stund var inne. Remember the war of Crimea!. sPatrie bekräftar, att Frankrike verkligen påtänkt Polens restauration under hertigen af Leuchtenberg såsom konung, men redan för någon tid sedan uppgifvit denna plan. Under diskussionen om de polska angelägenheterna inom preussiska deputerade kammaren d. 30 mars, sökte ministerpresidenten v. Bismarck tillbakavisa de uttalade tvifvelsmålen mot riktigheten at hans förut fällda yttranden. Han upprepade på det bestämdaste, att i motsatt anda gjorda yttranden af främmande , regeringar eller ministrar hvilade på ett misstag. Främmande ministrar, sade han, hade sjelfva medgifvit, att de ej varit noga underrättade. Den polska frågan har ej framkallats genom konventionen, utan den existerar sedan 1830 och har upprepade gånger framträdt, inkräktande på de preussiska intressena. För öfrigt har regeringen ingenting att tillägga till sina föregående förklaringar i afseende på konventionens tillvaro och form. Den marsch, som kosackerna påstås hafva gjort genom Preussen, har endast varit en postiljonseskort till gränsorten (! ?). Polska agenter hade tre gånger om dagen afsändt depescher från Krakau, hvarigenom de utöfvat en stor inverkan på fransmännen. — Sedan Waldeck påstått, att regeringen gifvit vika för den utländska tryckningen, förklarade Bismarck detta påstående vara alldeles gripet ur Inften, emedan regeringen alls icke vikit. — v. Sybel tyckte sig märka stor osäkerhet hos ministern, som kände marken darra under sina fötter för den olyckliga åtgärden. I afseende på konventionen måtte då hela Europa ha misstagit sig. Enligt franska och engelska ministrarnes förklaringar återstår af konventionen ännu tillräckligt, för att oroa Europa och kompromettera Preussen. Ministerpresidenten hade bort förutse vostmakternas invänningar. I fördömandet af regeringens politik hade hela Europa varit enstämmigt, Victor Emanuel och Frans Josef, Garibaldi och påfven. Redan d. 27 febr. hade Palmerston förklarat konventionen vara en död bokstaf. Redan då hade regeringen gitvit vika. Ministern skall, hoppas man, icke bestrida detta ännu en gång. Regeringen har öppnat och utjemnat vägen till öfverenskommelse med vestmakterna. Man hoppas, att regeringen skall vara försigtigare under den polska frågans vidare utveckling. Kammaren sasthäller emellertid i alla händelser vid beslutet af d. 28 februari. Hr v. Bismarck svarade, att han icke förnekar det öfverenskommelse träffats med Ryssland, han har aldrig förnekat det, mer innehållet och vidden deraf äro obekanta. Mar Iskall slutligen bli öfverraskad öfver hvad som kommer att finnas qvar efter alla de salskAunderrättelserna om konventionen. Bestämd I falskt är det, att ryssarne enligt konventio nen fingo törfölja insurgenterna på preussi tlska området, tills de stötte på en tillräcklig truppstyrka. — Deputeraden Lö we omnämnd Ylhr v. Bismarcks polska eröfringsplan, genon Tregeringen har Preussen blifvit föremål fö hat. Ryssland skall kunna göra fred med po lackarne på grundvalen af gemensamt hat mo Tyskland. Smådetaljer ang. konventionen är rsi detta afseende likgiltiga. Vid en möjliger inträffande kongress skall Preussens ställning RN Ip LI b