Göteborgsposten – 2 april 1863, sida 3

Mnsändt Vid Enkan Johanna Fredrika Bergströms graf. T Tretio år en tröttsam roll hon spelte: Fem på slaget hon kring staden delte Dagens häfder ut till hög och låg. Hur hon vandrat, ej hon vandrat illa, Äfven hon i ljusets tjenst sitt lilla Strå till stacken bar med redlig håg. Sjelfva solen skulle förr setts vika Ur sin bana än den gamla svika Kunde i sin pligt och i sin tro. Hennes hjerta var ett blad, der sveket Ej fick dra det sneda svarta streket: Märket för en utdömd sinnesro. Bjöds hon någon gång till sqvallrets nästen Var hon alltid der den sämste gästen Derför att hon tand för tunga bjöd; Skydde ock den jordens tunga börda Som en likes goda namn kan mörda Och ej rodna af sin ondskas glöd. Brott mot huslig frid och huslig ära Kände hon till namnet knappt, så nära Stod hon gruppen: Kärlek, Tro och hopp. Ingen -varning hade hon af nöden, Ty det band hon knöt för lifvets öden Ingen splitets hand fick raffla opp. Rosor vexa ej på gatan mera, Men bekymrets törnen desto flera: Mer än ett vid hennes fjät sig knöt. Näst Guds hjelp sin egen kraft hon hade, Dermed stred hon tills hon törnet lade Ner som en tross i segrens sköt. Ej hon glänste såleds här i verlden. Klen hon var i kunskapen om flärden, Men i fromhet desto mera fast; Hvilade vid korsets fot så gerna. Och Guds ords ovanskligt klara stjerna Hennes öga följde tills det brast. Nu för henne tidens slagur stannat; Reen hon lyssnar till ett bättre annat För en bladgång, mindre mödosam. Gången till den evigt ljusa staden Dit hon bär de få men rena bladen Af sin lefnad till Allfadern fram. Namnlöst lycklig den som så kan färdas Till de sällas frid, de afundsvärdas, Från en jord, i fåvisk äflan snärd, Med betyget om ett ädelt sinne, Arlig vandels, rena tankars minne Och en tro som trotsar tid och verld. Främling! undra alltså ej att jorden Henne gömmer är mig helig vorden, Kärt det rum, der hennes skugga bor. Bryt ej stafven öfver vördnadsgärden, Helgadt det jag kärast har i verlden: Dyra minnet af en saknad mor. B-g-t-m.