Göteborgsposten – 2 april 1863, sida 1

—X em — w-QQ, nu BASE Dessa omständigheter gjorde alla de ansträngningar fåfänga, hvarigenom Polens bättre konungar sökte motarbeta den ström, som med hvarje decennium ryckte det stora riket närmare och närmare afgrundens brant. De kunde icke ens utverka att en större stående här blef upprättad ehuru ryssar, turkar och tartarer ofta inföllo och härjade i riket, ty riksdagen satte sig deremot. Allt hvad adelsmännen ville göra till rikets försvar var att, sedan fienden redan var i landet, möta den hvar och när de funno för godt. Allt hvad konungarne kunde göra till det ondas afhjelpande var att söka enskildta fosterländskt sinnade adelsmäns medverkan och för öfrigt på sina egna domäner uppsätta trupper till landets försvar. Då Polen var omgifvet af mäktiga och eröfringslystna grannar, var det endast alltför naturligt att en sådan sakernas ställning skulle blifva för detta en gång så mäktiga konungarike en källa till olycka och förderf, särdeles som tidens politiska moral var af en beskaffenhet, som lemnade mycket öfrigt att önska och i flera hänseenden hyllade den välbekanta jesuitiska regeln: ändamålet helgar medlet. För öfrigt kan det icke nekas att Sverige under tvenne af dess hjeltekonungar i betydlig mån bidragit till påskyndandet af Polens undergång. Ty dels röjde den lätthet, hvarmed de numeriskt underlägsna svenska armeerna skakade detta stora rike i dess grundvalar, dess egendomliga, på ofvanantydda omständigheter beroende svaghet för dess rotlystna grannar, som också icke dröjde länge att begagna sig af den sålunda inhemtade lärdomen; dels gåfvo också dessa invasioner från Sverge näring åt de stolta magnaternas sjelfådiga sinnelag och inplantade hos dem först en tillgänglighet för utländskt inflytande, som sedan röjde sig vid riksdagarna, i konfederaionerna liksom i många ädlingars enskilta nandlingssätt. Den polska adeln förstod, allmänneligen taladt, allt mindre och mindre hvad less frid tillhörde. Den trodde sig befästa sitt lands frihet genom att envist motsätta sig varje konungs försök till maktcentralisation, cke besinnande att de derigenom gjorde andet värnlöst mot anfallen från de grannstater, der maktcentralisationerna satt monarserna i stånd att tillfredsställa sin illa dolda eröfringslystnad. I sin blindhet begagnade nagnaterna sig af hvarje tronledighet eller mnat lämpligt tillfälle för att kringskära den cst af konungamakt, som återstod i republisen. Polen, i akt och mening att sålunda söra sig till landets ende herrar. Den belIröfliga utgången visade huru de missräknat sig, huru de, likt hunden i fabeln, förlorat rad de egde, emedan de estersträfvat en gäcsande skugga. (Forts.)