Göteborgsposten – 1 april 1863, sida 2

sina farhågor inom sig och lidit i hemlighet, att det var en outsäglig tröst för henne att få jemra sig högt öfver sitt olyckliga öde. — Jag är grymt förföljd och plågad, Phoebe Marks, sade hon. Jag är förföljd och pinad af en man, som jag aldrig velat göra något ondt. Jag får aldrig vara i ro för denne obarmhertige plågoande, och jag — Ilon afbröt sig sjelf och stirrade åter på elden, som hon gjort, då hon var ensam. Ilon förirrade sig åter i sina invecklade tankar, som vandrade hit och dit i ett förfärligt kaos af fruktan och tvokan, men hon kunde icke fatta något beslut. Phoebe Marks betraktade myladys ansigte med matta åängsliga ögon, tills lady Audleys blick mötte hennes. — Jag tror att jag vet hvem ni menar, mylady, sade värdshusvärdens bustru efter en stunds tystnad, jag tror att jag vet hvem det är, som är så grym mot er. — Naturligtvis gör du det, svarade mylady bittert, hela verlden känner mina hemligheter. Du har säkert reda på alltsammans. — Är det icke en herre, mylady? — Ja, — En herre, som var i Castle Inn för två månader sedan, när jag varnade er? — dJa, ja, svarade mylady otåligt. — Det kunde jag tro. Denne herre är der också i qväll, mylady. Lady Audley reste sig hastigt — reste sig som om hon ville i sitt raseri följa en förtviflans ingifvelse, men hon