Göteborgsposten – 30 mars 1863, sida 2

Något uppseende har vackts at en i pårlsertidningen Opinion nationale förekommande uppsats om intervention af Frankrike i Polen. Frankriker, heter det deri, kan gerna på egen hand våga ett sådant steg. England är till följe ar den allmänna meningen ur stånd att vända sig deremot, och Österrike har fördel af att ansluta sig till Frankrike. Kabinettet i Wien skall också göra det och i nödfall finna sig uti att mottaga en passande ersättning för de territoriala förändringarne. Frankrike må derföre hastigt sända en arms och en eskader till Srerige, på hvars bistånd och allians mot Ryssland kejsaren kan hta. Preussen kommer i så fall att stå utom hela saken och skall ej hafva någon förevänning att blanda sig deri; skulle det likväl vara nog dåraktigt att hjelpa Ryssland så måste det hålla till godo med hvad som kan följa. — Utan att fästa någon större vigt vid dessa och dylika yttranden af andra parisertidningar, torde det vara på sin plats att nämna, det Opinion nationale kan anses för Polens och prins Napoleons speciela organ, hvarföre polska emigrationens och prinsens uppfattning torde vara den i tidningen uttryckta. Men kejsar Napoleon har nyss genom sitt godkännande bref till ministern Billault med anledning af dennes tal i senaten, hvilket kan anses för en dementi mot prinsen, förklarat sig visserligen dela sympatierna för Polen, men helst önska kongress. Det är på åstadkommandet af en sådan Frankrike arbetar af alla krafter, först Rysslands vägran att ingå på en sådan kan leda till krig — och det skall nogsamt betänka sig innan det framkallar ett sådant. Men kommer ett krig till utbrott kan vår ställning vara för saken gagnelig, liksom vår hållning då är gifven. Från krigsteatern intet nytt. Inom engelska öfverhuset har grefve Russell på gjord interpellation svarat d. 24:de, att Frankrike fordrar utlemnandet af de tvenne polska studenter, hvilka, fastän de voro försedda med franskt pass, blifvit gripna på preussiskt område och af Preussen utlemnats till Ryssland. Efter hvad ryske gesandten i London förklarat, skulle Ryssland sannolikt uppfylla denna fordran. Han visste ej besked om att andra polackar skulle ha blifvit fängslade i Preussen. Hr v. Bismarck säges till Preussens gesandter i utlandet ha utfärdat en cirkulärnote, i hvilken ministern söker lemna dem upplysning om polska frågan och särskildt om den ökända konventionen. I ett bref från Polen läsa vi följande förfärliga, men, försäkras det, autentiska beskrifning: Åamosc, några mil från Lublin, hade ett slott, som under fribetskrigen redan utstått sina 20 belägringar och likaså under kriget mot otomanerna år 1672. Den nuvarande egaren bor sedan flere år i Schweiz, der han qvarhälles af ålder och ofärdighet. Af denna monumentala byggnad, som blifvit historisk, återstår nu ej mera sten på sten. Ryska garnisonen i Lublin skickade, under förevänning att slottet kunde — således skulle det äfven — lemna tillhåll åt insurgenter, dit 60 kosacker med befallning att sätta eld derpå och nedrifva de stora byggnader, som omgifva det; denna befallning var alltför mycket i de trogna tartarernas smak, för att de ej skulle lyda. Fem personer bodde i en aflägsen flygel af slottet; inspektoren, hans hustru, en yngling om 14 år och tvenne flickor om 11 å 12 år. Hr Myrawski, inspektoren, kallades fram till kosackhethmannen, — Ditt guld? skrek denne. — Min husbonde har lyftat alla årets inkomster. — Bevis derpå? — Se här; och inspektoren visade bref som bekräftade sanningen af hans uppgift. — Men du är rik sjelf, och på det du ej må gifva dina rikedomar åt dina hundar till bröder, så bär hit allt, men allt, eller du svarar med ditt lit derför! — Den olycklige hade gjort uppoffringar för fosterlandet; 500 rubler återstodo för honom och dem lade han ned för hethmannens fötter: Ah, se der mitt qvitto, sade denne senare, och stötte på samma gång sin knif in i hjertat på den arme mannen. Hustrun kastade sig öfver sin man, en kosacklans fastnaglade de båda kropparne vid goltvet. Ett pistolskott smällde, det var sonen som hämnades sin far med att döda mördaren men i samma ögonblick sköt han sig sjelf för pannan, utropande: hedern är räddad! — Man fann de båda små flickorna ligga i bvarandras armar i sängen, badande i sitt blod. Brodren, som, sjelt så ung, visste hvilken lott som ämnats flickorna, hade med egen hand dödat dem. — Dagen derefter berättade kosackerna sjelfva dessa hiskliga bedrifter för de polska fångarne och sade till dessa: Lefvande eller död, är polack eller polska kosackens rof! Vår fader (czaren) har öfverlemnat dem åt oss. I England egna tidningarne stor uppmärksamhet åt ett lån, som Sydstaterna upptagit för bomull å Londons börs. De unionssinnade bladen gifva lånet en politisk betydelse, de andra betrakta det som en blott affär. Ecoa 2 — 2 — SR Ar Mm 1