Göteborgsposten – 30 mars 1863, sida 1

maro öfver den och försöka göra det bästa, som kan göras dervid. — Mylady steg upp från den pall, på hvilken hon sutit. Brasan var nedbränd, och endast ett matt rolt sken återstod. Lucy Audley lutade sig öfver sin mans stol och tryckte sina läppar på hans breda panna. — Hvad du alltid varit god mot mig! hviskade hon sakta. Du vill väl aldrig låta någon reta dig mot mig, min älskade vän. — Reta mig mot dig? upprepade baroneten. Nej, min engel. — Ty du vet ju, fortfor mylady, att här i verlden finnas elaka menniskor liksom här finnas galna, och här kan ju vara några i hvilkas intresse det vore att nedsätta mig i dina tankar. — Det är bäst för dem att låta bli försöket, svarade sir Michael, ty det kunde komma att aflöpa illa. Lady Audley brast ut i ett gladt triumferande och iilfverklingande gapskratt, som vibrerade genom det tysta rummet. — Min egen käre älskade man, sade hon, jag vet att du älskar mig. Men nu måste jag springa bort, ty klockan är half åtta. Jag var bjuden till middag hos mrs Montford, men jag måste sända dit en betjent med ursäkt, ty mr AudIcy har försatt mig i en sinnesstämning, som ej passar för sällskap. Jag blir hemma och vårdar dig. Du lofvar ju att lägga dig tidigt och vara mycket försigtig. — Ja, kära Lucy. Mylady trippade ut ur rummet för att gifva order om