Göteborgsposten – 27 mars 1863, sida 2

T Ehuru allmänheten redan läst en liten lika sann som vacker teckning af den bortgångne menniskovännen E, torde den dock ej försmå, om, för kompletterande af den älskliga bilden, ännu tillades några drag, skrifna af en den bortgångnes gymnasii-, akademieoch confirmations-kamrat. Då hjertat blöder af friskt sår och smärtan tynger handen, är väl icke rätta tidpunkten, att företaga en minnesteckning, värdig dess goda ämne, utan borde väl inväntas en lugnare stund, i synnerhet som dermed ej kan brådska, enär den saknades minne kommer att länge lefva; men vid tanken derpå, att den hand, som nu fattar pennan, är äldre än han som nu kallnat, och ingen har morgondagen i sin makt, så vågar insändaren fram med några enkla ord, hemburna till hans efterlemnade vänner och den stad, som nu mistat en af sina bästa söner. Herr P. W. Ekman föddes i Göteborg den 28 April 1806 uti ett hus beläget några steg från Guds tempel. Der såg han ljuset för första och sista gången. Hans fader var en man med lärdom, bildning, talareförmåga, ädel humanite, till skick och hållning mera lik en excellens än en köpman; var m. e. o. en man, som prydde Göteborgs aktningsvärda samhälle. Sjelf genomträngd af kristendom och ledd i dess ljus, hade han också rätta åsigter i sättet att uppfostra och visste att så tillämpa dem, att samtlige hans söner, hvar på sin plats, blefvo utmärkta män och samhällets prydnader. Efter väl genomgången gymnasialkurs afreste E. tillika med hans äldre broder till Upsala högskola, hvarest han gjorde sig känd för exemplarisk vandel men ock för något för stark flit. Flyende ungdomens lustar, lefde han der endast för studier, och sträfvade att eröfra kunskapens båda Indier. De stunder på dagen, som af kamraterna användes till rast och nöje, använde E. på oafbruten läsning. Ins., som bodde midt öfver hans studerrum, tycker sig ännu höra det sexfota ljudet af Homeri sånger, dem E. i sällskap med sin vän Jonas Melander studerade och ljudligt uppläste; en läsning som regelbundet fortgick mellan 5 och 8 om aftnarne. Med ihärdig flit hade han genomgått de flesta, till en vacker grad hörande ämnen och var redan färdig med tentamina; men under tiden hade den häftiga par-force-läsningen till den grad menligt verkat på den unge kandidatens bröst och ögon, att han, på uttrycklig föreskrift af läkare, nödgades inställa läsningen, lemna lärosätet och begifva sig hem, för att återhämta sig efter den ansträngande gradual-läsningen. Nu bortlade han tills vidare böckerne och valde en annan verksamhet. I den landtliga naturens triska sköte återvann han helsan och den fordna spänstigheten, drogs in i det praktiska, blef egendomsherre på landet, blef en väldig landtbrukare. De studier, som han nödgats försaka, återtogos efter hand; äfven de klassiska författarne, som en tid måst maka åt sig för landtbrukslitteratur, kommo åter till heders och njötos som ljufva rekreationsmedel. Men emedan E., med all lenhet och mildhet i sätt och ton, dock i sjelfva verket var en kraftman, en inititiavets och handlingens man, som visste med besked genomföra fattade föresatser, så slog han sig med all makt på jordbruket med ditI hörande näringsgrenar, ordnade det efter vetenskapliga principer, pröfvade mycket med bibehållande af det bästa, emellanåt äfven sjelf sinventerande nya agrikulturkemiska, tekniska soch mekaniska förbättringar. Så blef Kilande herregods ett mönster för ett välordnadt landtbruk och dess egare ett orakel för de kringT boende. Känd för grundliga insigter och hjertlig meddelsamhet, blef han också i alla stycs(ken befrågad och anlitad. Den anda af redbarhet och humanite, som tillhörde honom I sjelf, visste han äfven att ingifva hos sina underhafvande, hvilka alla utan undantag voro I mycket dugtiga män. Hans gästfria hus stod . öppet för alla menniskor. Behöfde någon låna unågot, så visste man vägen till honom, hvilskens tillgångar räckte till för alla. Behöfdes medicinalier för menniskor och djur, så fick man dem gratis tillika med råd och föreskrifter. Hade man något att afyttra, för att få ssig penningar, så var man viss, att Patronutan prut skulle köpa och väl betala det, serdeles om det i någon mån var användbart för Ihans gårdsbruk. Sålunda sattes mycket ponningar i omlopp. För Ekman stod ej virtus post nummum. Med ett ord: allt köpte han och deribland t. ex. ljung, ene, dyjord, gamla filthattar, hvilket allt, om det ej dugde till annat, nedlades i hans stora komposter. Behöfde någon skydd mot oförrätter, så var han fridstiftaren. Var någon hans bonde i förlägenIhet för arrendets utgörande, så var E. densamme, som barmhertigt efterskänkte det, så snart han kände gäldenärens redbarhet och goda vilja. Enkor och faderlösa, fattiga och förtryckta hade i honom en aldrig svikande nödhjelpare. Han var m. e. o. en verklig skyddspatron för flera socknar, var såsom en himmelons engel nedatigan för att auyrida väl2 — —— —e— —— MM