Göteborgsposten – 26 mars 1863, sida 2

Från Utlandet. Det har blifvit för sed, att, olyckligt nog. alltid vilja personifiera en revolution eller annan dylik stor händelse. Man sammanväfver sjelfva ideen med den enskilde personen, som tör tillfället är denna ides bärare, och jublar högt, så länge segren följer hans spår, men börjar genast misströsta, uppger alldeles gärdet, om händelsevis någon olycka skulle drabba denne individ, utan att vilja sästa tillbärlig uppmärksamhet dervid, att personen kan falla, men idcen är oförgänglig, ej kan brytas sönder, förr än den sjelf fått sitt uttryck i verkligheten och så gått upp i sig sjelf. Det heter ju: Konungen är död! Letve konungen! Denna håg, att personifiera äfven en stor. en hel nation omfattande händelse, har visat sig jemväl i den polska resningen, der man skyndade att med diktatorsvärdigheten bekläda den man, vid hvilkens spår lyckan tycktes ha sa stat sig, utan, att man dock på samma gång utsåg hans efterträdare, för att öfvertaga den princip, han representerade. Polska komitåen i Paris insåg detta och ogillade derföre Langiewiczs diktatur, ehuru den dock ej öppet opponerade sig deremot. För att ej ännu mera öka den modstulephet och demoralisering, som helt naturligt bemäktigat sig de s. k. insurgenterna, sedan de nu sett sin hjeltes stjerna Just då hon lyste som bäst, gå i moln, måste man derföre söka draga fram i dagen ett annat namn, för att gora detta till en ny anknytningspunkt för revolutionen. Också börja redan rykten versera om att Mieroslawski skall ånyo befinna sig bland insurgenterna, hvilket väl dock är föga troligt. Det ligger likväl nära för handen att gissa till huru denna uppgift tillkommit. Emellertid måtte den centrala nationalregeringen i Warschau befinna sig i stort bryderi om Langieviczs eftertöljare, ty det kan antagas för gifvet, att man ej skall vilja