Göteborgsposten – 26 mars 1863, sida 2

fenhtfegangsOCH TOlLSSaRCT. Poliskammaren. I förgår förehades ransakning med häktade Lars Magnus Andersson, hvilken, ehuru blott aderton år gammal, likväl visat sig som en komplett erketjuf och bedragare. Sedan d. 1 sistl. Dec. anställd som konsae hos stadsmäklaren A. H. Lundqvist har han lenne icke allenast tillgripit penningar, en silfversked m. m. utan äfven i hans namn och honom ovetande skrifvit krafbref till personer, af hvilka husbonden haft att fordra, uppburit betalning för räkningar, samt slutligen, då han blifvit sänd på posten för att aflemna bref, förhållit dessa samt lagt sig till postpenningarne. Man kan lätt tänka sig hvilket obehag härigenom skulle tillfogas en affärsman. Den unge tjufven, som är liten till växten för sina aderton år, uppgaf att de penningar han sålunda på ett eller annat sätt bekommit dels blifvit förstörda på åkning, dels på andra nöjen. Åkning hade dock varit det förnämsta af dessa, ty två a tre gånger i veckan hade han varit ute på promenader i vagn. Af hvad som för öfrigt ekom under förhöret upplystes, att gossens sedeförderf äfven i andra afseenden varit stort. De penningebelopp, som han efter egen bekännelse från sin husbonde tillegnat sig, voro följande: 11 rdr 24 skilling tagna ur hr. Lundqvists pulpet då denne vid något eller några tillfällen aflägsnat sig på en kortare stund utan att låsa pulpeten; vidare 35 rdr tagna ur ett rekommenderadt bref på det sätt att han med en pennknif uppskurit ena sidan af brefvet; ytterligare omkr. 70 rdr uppburna på olika ställen på räkningar och hvilka han aldrig redovisat; vidare postportot för den mängd bref han undanhållit och slutligen silfverskeden. Ett par andra stölder för hvilka han äfven misstänktes ville han dock ej erkänna. . Förmodligen hade det varit hans mening att vid något tillfälle i husbondens pulpet göra ett generalkap, ty han hade i en jernbod äfvensom af en smedgosse köpt färdiga nycklar, hvilka han sedermera sjelf medelst filning sökt aptera, så att de skulle passa till pulpetlåset. Efter hvad Andersson igår i poliskammaren uppgaf, hade han först börjat sina stölder kort efter jul. Hvad som gaf egentliga andledningen till upptäckten sar följande: — Den adertonde d:s infann sig Lars Magnus Andersson i juvelerare Lyons butik och utbjöd den stulna silfverskeden, hvilken han då sönderbrutit. H. Lyon frågade hvem skeden tillhörde, hvarpå gossen namngaf en känd person. Hr. L. begärde då att gossen skulle skaffa ett intyg från nämnde person om att skeden tillhörde denne och med hans tilllåtelse försåldes. Om en stund kom gossen tillbaka med det begärda intyget — som han skrifvit sjelf. Emellertid köpte hr Lyon skeden, men som han fortfarande hyste misstankar förfrågade han sig hos den person hvilken skulle rådt om skeden och det befanns då att hela historien var osanning. Med ledning af namnstämpeln på skeden lyckades man till slut få reda på rätta egaren hr. Lundqvist. Gossen infann sig emellertid åter hos hr. Lejon och begärde att få igen den sked som blifvit stulen från hr Lundqvist. Förmodligen hoppades han att icke bli igenkänd, men deri misstog han sig. Då stdermera visitation anställdes i gossens lådor der han förvarade sina saker, anträffades ett par bref som han icke inlemnat på posten utan behållit, för att komma åt penningarne. Afvenledes hittade man ute i förstugan åtta st. bref, hvilka han förmodligen under visitationen lyckats stoppa på sig och sedermera obemärkt bortkastat. Dessutom fann man de falska nycklarne och de filar han begagnat för att aptera dem. Han hade dertill haft god tid då han emellanåt lemnades ensam på kontoret, medan principalen och kontoristerna voro ute i affärer. Till ledning vid filningen hade han ej haft något annat än minnet af pulpetnyckelns utseende. Antalet af de bref han förstört kunde han icke uppgilva. Målet förvisades till rådhnsråätten, och qvarsitter under tiden A. i cellfängelset. — Förhör företogs äfvenledes i förgår för upptäckande af anläggaren af den mordbrand, som i måndags hotade att lägga det hus i Haga som går och gäller under namn af -Gula Brickan i aska. FölJande berättelser afgåfvos af de till förhöret inkallade personerna. Värdshusidkaren C. G. Andersson som har krogrörelse i besagde hus berättade att han vid halfniötiden steg upp och redan gick ned i den i undra våningen belägna krogen, der han uppehöll sig i en half timma. Han gick derpå upp i sin bostad i andra våningen och märkte dervid rök i förstugan, men trodde att den kom från ett kök derbredvid. En liten stund derefter kom dock hustru Ståhl inspringande och ropade att elden var lös. Han skyndade ned i krogen der han träffade Aron Larsson (broder till egaren af huset A. O. Larsson), arbetskarlen Per Andersson och drängen Börje Johansson. Af dessa skyndade de tvenne förstnämnda genast upp, den siste deremot först efter åtskilliga protester. Dörren till vinden hade alltid varit olåst, men då Larsson tillsagt Börje Johansson att sätta lås för dörren, hade denne, som ofta brukade ligga på vinden om nätterna, istället tillspikat dörren, men denna blef snart derefter åter uppbruten. En tjärpyts som hittats på stället der elden blifvit anlagd skulle Bör ur Anderssons kök. Den hade nemligen ursprungligen innehallit anjovis. För öfrigt förklarade sig Kudersson alldeles icke kanna till huru elden uppkommit, och hade ej den dagen, lika litet som på myeket lång tid förut varit på vinden. Per Andersson, arbetskarl, berättade att han, som ibland haft sysselsättning på -Gula Brickanmed sopning o. s. v. denna dag anländt dit kl. 2,9 på morgonen. Krögaren Andersson var inne en stund på krogen, men gick sedan åter upp. Äfven Larsson var der inne, men aflägsnade sig på en stund. A. kände icke det ringaste till eldens uppkomst och hade heller ingen vetskap om hvem som placerat t ärpytsen på vinden, der för öfrigt Börje Johausson brukade ligga då han var på -dimman. Börje Johansson sade sig ha öppnat krogen redan vid femtiden på morgonen. Kl. ungefär nio på morgonen kom krögaren Andersson ned. Larsson var då ej inne på krogen men kom sedan. Andersson aflägsnade sig åter. Efter att ha varit borta nära en timma kom A. slutligen ned och ropade att elden var lös. Hvad A. påstod, neml. att Börje skulle ha dröjt minst tio minuter innan han sedermera gick upp för att biträda vid släckningen, var icke sannt. Hvem som köpt den på vinden i kuttingen befintliga och på väggen samt annorstädes strukna tjäran, visste han alldeles icke. Deremot hade han hört eldaren Johan Svensson yttra att Aron Larsson skulle sökt förmå denne till att tända eld på Gula Brickan. — Innan elden blifvit upptäckt och sedan. Andersson aflägsnat sig hade Larsson äfven gått ut på en stund men sedermera åter inkommit. — Orsaken, hvarföre B. ej ögonblickligt efterkom Anderssons uppmaning je ha tagit