Göteborgsposten – 26 mars 1863, sida 1

prydda fingrarna fram och tillbaka mellan hvarandra, när bon talade med sin man. — Du kan väl veta att jag ville ha kommit til dig, sade hon. Jag skulle ha kommit så anart jag anlämlt hem, om icke mr Audley prompt velat att jag skulle stanna och tala med honom. — Ilvad var det om, min älskade? frågade baroneten. IIvad kunde Robert ha att tala med dig om? Mylady svarade icke på denna fråga. IIennes vackra hufvud föll ned på hennes mans knä, hennes gula krusiga lockar föllo öfver hennes ansigte. Sir Michael upplyftade det sköna hufvudet med sina starka händer, så att han kunde se myladys ansigte. Kaminelden, som sken på det bleka ansigtet upplyste de milda blå ögonen, som voro fulla af tårar. — Lucy, Lucy! ropade baroneten, hvad betyder detta? Ljufva älskade vän, hvad har händt, som kunnat så bedröfva dig? Lady Andley försökte att tala, men orden dogo inartikulerade på hennes darrande läppar. En qvåfvande käns sa i hennes hals tycktes undertrycka de falska och hycklande ord som utgjorde hennes enda försvarsvapen mot hennes fiender. Ilon kunde icke tala. Den ångest, hon tyst uthärdat ilindpromenaden, öfvermannade henne nu och bröt ut i häftiga hysteriska snyftningar. Det var icke en hycklad sorg, som skakade hennes smärta gestalt och sönderslet henne, liksom om ett hungrigt rofdjur rifvit henne i stycken genom sin förfärliga styrka. Det var en storm af verklig ångest och sörförskräckelse, samvetsqval och olycka. Det var ett af dessa