Göteborgsposten – 26 mars 1863, sida 1

måste vara dum, derföre att han var lat. Ian förmodade att Robert icke utmärkte sig, emedan han icke kunde det. Han besinnade icke att det gifves mer än en stum okänd Milton, som dör utan röst, derföre att han saknar det blinda mod, en poet måste äga, för att sinna en förläggare. Ilan besinnade icke att det finnes mer än en Cromwell, som gor det stolta fartyget — statsckonomien — vräkas på det upprörda hafvet och sjunka i den larmande förvirringens storm, och som dock icke får komma till rodret eller ens skicka ut en räddningsbåt till det sjunkande skeppet. Det är helt visst ett misstag att bedöma en mans förmåga efter hvad han uträttat. Denna verldens Valhalla är en trång stad, och måhända dö de största af alla menniskor i tysthet fjurran från dess heliga port. Kanske äro de renaste och yppersta af alla själar, de, hvilka draga sig undan kapplöpningens hvimmel — kampens larm och förvirring. Lifvets spel liknar Ecartå, och det kan hända att de bästa korten få lizga qvar i talongen. Mylady lade af sig hatten och satte sig på en sammetsklädd pall vid sir Michaels fötter. Det var någonting så naturligt hos lady Aullay att vara barnslig, att man icke skulle velat se henne annorlunda. Det skulle ha varit lika orimligt att vänta förbehållsam värdighet eller qvinligt allvar hos denna ambralockade siren, som det varit att önska en djup bas i stället för den klara sopranen i lärkans sång. Hon satt med ansigtet våndt från eldskenet och med båda händer omfattande armen på hennes mans emma. De små fina bänderna kunde icke vara stilla. Mylady förde de juvel