Göteborgsposten – 24 mars 1863, sida 3

Till boteborgs-Postens Krönikeskrifvare. Sedan väderleksforhällandena icke lemnat tillråckligt ämne för betraktelser, har ni uti eder senaste Veckokrönika kastat en, för härvarande posttjenstemän särdeles välvillig blick på postverkets hemligheter. Utan tvifvel äro de er vänskapligt tacksamma för denna välvilja, men skulle måhända kunna hafva någon liten anledning att tillämpa ordspråket: ÅGud bevara oss för våra vänner! Genom att slå öfver litet i ett och annat yttrande är det nemligen icke omöjligt, att ni mera skadar än gagnar dem. När man berättar rykten, händer det lätt, att Åden som hörer orätt, föres orätt till torgs. En sanning är, att arbetet å härvarande postkontor är särdeles träget och ansträngande samt personalen i några hänseenden för liten; men ett tillfredsställande ordnande af alla hithörande förhållanden är ingalunda så lätt, som man föreställer sig, och om de härom från Kontorscheferne, till följe af inträdda nya postförhållanden, aldrig uraktlåtna framställningar icke i allt eller genast kunnat vinna önskvärdt afseende, får man icke tillskrifva detta något styfmoderligt sinnelag hos en städse välvillig styrelse, utan ofta en mängd omständigheter och möjlig nödvändigbet att Åjemkalitet på alla håll. Att ingå i detaljer härom nu skulle blifva för vidlyftigt; en allvarsammare anledning kan måhända gifvas dertill en annan gång. Nu vill man blott anmärka: att hvad som af poststyrelsen blifvit för innevarande år föreslaget eller anordnadt är ännu å Kontoret här alldeles okändt och kan således ej der vara föremål för bedömande; att personalen här säkerligen icke känner eller bör känna någon afundsjuka öfver de fördelar, som möjligen beredas Stockholms postkontor, väl vetande att de der äro väl behöflige och utan tvifvel äfven der i allt fall kanske ej motsvara önskningarne; att den anförda proportionen af 4 ordinarie kontorsskrifvare här mot 40 personer i Stockholm grundar sig på ett fullkomligt misstag och ingalunda håller streck; att postuppbördens storlek är långtifrån den enda mätaren för behofvet af arbetskrafter; samt att om det än är en sanning, att det, synnerligast då år efter år inkomsterna än på ett och än på ett annat sätt minskas, skulle falla sig hårdt och obilligt för postdirektörerne att hålla sig vidare extra biträden i brist af tillräckliga ordinarie — de utbetala icke så obetydligt för sådane i en eller annan form — så har dock säkerligen ingen af dem, med sinsemellan ganska olika inkomster, beklagat sig öfver dessas obetydlighet, ett elastiskt begrepp, beroende på jemförelse med andra tjenstemåns.