Göteborgsposten – 24 mars 1863, sida 1

Forskningen och auktoritetstron. . Uti det senast utkomna numret af 2eologisk Månadsskrift) förefinnes en uppsats om Skapelsen, hvilken visserligen i och för sig är blott ett nytt försök till de hundradetals andra som förut gjorts, att inpassa den s. k. Mosaiska kosmogonien i nu rådande föreställ ningssktt om universets tillkomst, men dock förtjenar med någon gensägelse bemötas, emedan det i sin mån bidrager till att öka oriktigheterna och förvirringen i den allmänna föreställningen, utan att derföre framkalla den väckelse till eller understödja det andliga lif, som nämnde Månadsskrifte väl först och främst borde ställa bland vår tids religiösa frågor-. Och, hvad värre är, denna Bibelns (äfven det gamla Testamentets) absoluta auktoritet jemväl i rent fysiska saker, på hvilken ortodoxien vill att vi skola tro, är ett af de elementer, som kanske mest bidragit till detta tviflande, som så ofta alstrat religiös indifferentism, det är: andlig död. Vetenskapen hänvisar oss på ett eller annat förhållande inom naturens område, vi se det med våra egna ögon, vi inhemta dess af skaparekraften föreskrifna lag, men bibeln sluter sig till en annan uppfattning, som står i strid mot vår egen obestridliga erfarenhet. På hvilkendera skola vi tro? På bibeln, betaller oss ortodoxien; på hvad du af erfarenhet bestämdt vet, säger det menskliga förnuftet. Jag kan ej förneka hvad jag med mina af Gud gifna sinnen inhemtat och af erfarenhet vet; jag tvingas att tvifla på hvad den för så långt tillbaka skrifna boken säger — och är ej min lefvande öfvertygelse om religionens sanningar än större, är steget kort från tvifvel på bibelns absoluta auktoritet i fysiska ting till tvifvel om dess myndighet i moraliska. Men då är du fördömd, säger ortodoxien, ty dina sinnen bedraga dig och endast bibelns ord äro sanning. Antingen försjunker den svage tviflande i religiös förtviflan, eller bringas han till gripandet af de tvenne ytterligheterna af bibelns förnekande eller fullkomlig likgiltighet för dess sanningar. Denna psykiska process synes oss så naturlig, att den ej gerna kan undfalla äfven den ortodoxe skribenten. Det heter i Teologisk Månadsskrift: Från naturvetenskaplig synpunkt lägges vanligtvis icke någon vigt vid det i den Mosaiska skapelsehistorien förekommande sjutal af dagar; men det är icke en blott af menniskor gjord inpassning af skapelsens verk efter veckans 7 dagar, då det talas om verldens skapelse på 6 dagar (1 Mos. 1: 3—31) och dess fullkomning på den 7:de (1 Mos. 2: 2), utan dessa dagar utmärka verkliga, genom omskiftelse af ljus och mörker bestämda tidsafdelningar, som ligga till grund för veckodagarnes sjutal; ty det talas ju om afton och morgon hvarje dag utom den sjunde, och detta är icke taladt i bild. Men icke blott skapelsedagarnes sjutal, älven den ordning, i hvilken de skapade tingen följa på hvarandra, är betydelsetull etc. Såsom läsaren finner, håller vår författare sig strängt fast vid de sex skapelsedayarne. Och det är härom långa och häftiga strider annorstädes hafva förts, emedan det är just de som utmärka den mosaiska skapelsehistorien. Egentligen borde vi väl säga den första mosaiska skapelsehistorien, ty det är ojäfaktigt, att det finnes två särskilda sådana: den första skildrad i hela 1 kap. af 1:sta Mose bok och de 3 första versarne af 2:dra kap., den andra börjande med 2 kap. 4 v. och fortfarande till kapitlets slut. För redighetens ) Ehuru sjelf på en från Månadsskristensnåsot skild ståndpunkt, har red. dock ej ansett sig kunna vägra densamma såsom bihang åtfölja G.-P., tilllampande den gyllne regeln andiatar et altera pars.