ra i stånd till hvilket nytt brott som helst för att bevara sig mot följderna af det gamla, tänkte han. llen kunde vara i stånd till att ofvertala min onkel att inspärra mig I ett dårhus. Jag vill icke påstå att Robert Audlley var feg, men en rysnivg af fasa, beslägtad med fruktan, genomilade honom. Ilon kunde v när han crinrade sig de rysliga handlingar, som verkställts af qvinnor allisedan den dag, då Eva skapades att vara Adams: hjelp i Edens lustgård. Tänk om denna qvinnas djefvulska förställningskonst skulle besegra sanningen och krossa honom! Hon hade icke skonat Georg Talboys, när han var henne i vägen och hotade henne med en viss fara; skulle hon då skona honom, som hotade henne med en vida större? Å:o qvinnor barmhertiga, kärleksfulla och goda i den mån som de äro sköna och behagliga? Ilade icke en viss monsicur Mazers de Latude, som haft olyckan att förolämpa den med så många personliga företräden begåfvade madame Pompadour, måst plikta för sin ungdomsobatänksamhat med lifstidfängelse? hade han icke efter tvenne rymningar tvenne gånger återförts dit? och hade han icke, när han anförtrod le sig åt sin sköna siendes ad imod, förrält sig själf åt en oförsonlig demon. lobert Audl y såg på den qvinnas bleka an-igte, hvilken stod bredvid honom — detta sköna fårtjn-an se ansigte med två blåa stjernlika ögon, som hade en underlig och säkert farlig glans. Och erinrande sig hundrade berättelser om qvinlig trolöshet, ryste han vid tanken på hara olika striden var mellan honom och hans onkels hustru. — Jag har visat henae miaa kort, tänkte han, men hon döljer sina för mig. Den mask, hon bär, kan icke ryckas