bort. Förrän min onkel tror att hon är brottslig, skall han anse mig galen. Clara T.thOys bleka ansigte — detta allvarliga ansigte så olika myladys — framskymtade då. — Hvad jag är feg, som tänker på den fara jag utsätter mig för! tänkte han. Ju mera jag lär känna denna qvinna, ju större skäl har jag att frukta hennes inflytande öfver andra — ju större skäl har jag att önska henne långt harifrän. Han såg omkring sig i skumrasket. Den ensliga trädgården var så tyst som en afsid:s belägen kyrkogård, som är afstängd och dold för de lefvande. —Det vsr någonstädes i denna trädgård, som hon träåffade Georg Talboys den dag ban försvann, tänkte han. Jag undrar hvar de möttes, jag undrar hvar han såg in i hennes öga och anklagade henne för hennes trolöshet. Mylady stod med handen hvilande lätt mot stolpen midtemot den, hvaremot Robert lutade sig, och hon lokte med sin vackra fot bland det höga ogråset men betraktade hemligt sin fiendvs ansigte. — Dt blir då en strid på lif och död mellan oss, mylady, sade Robert Audley högtidligt. Ni vill ej ätlyda min varning. Ni vill ej fara bort och ångra er nedrighet utomlands, sjarran från den adle berre, ni bedragit och bedårat med edra försätliga konster. Ni blir qvar och trotsar mig. (Forts.)