Göteborgsposten – 19 mars 1863, sida 2

de hvalf, hvaröfver jag går i dag, huru mycket själsängest, vacklande och qval skulle jag ej då ba sluppit, tänkte Kobert Audley, när han läste de matta inskriptionerna på de urblekta marmorskifvorna. Jag skulle då ha känt hans öde — jag skulle ha känt hans öde! Och huru mycket skulle ej innefattats deri. Det är den olyckliga ovissheten, den gräsliga misstankan, som förgiftat mitt lif. Han såg på sitt ur. — Half två, mumlade han. Jag måste vänta fyra eller fem dystra timmar, innan mylady återkommer från sina förmiddagsbesök — hennes vackra ceremoniella vänskaplighetsvisiter! Gode Gud! hvilken hycklerska är icke den qvinnan! Hvilken erke-intrigmakerska! Men hon skall icke längre spela sin vackra komedi under min onkels tak. Jag har diplomatiserat länge nog. IIon har ej velat mottaga en indirekt varning. I qväll skall jag tala rent ut. Orgelns musik hade afstannat, och Robert hörde instrumentet tillslutas. — Jag vill se denne nye organist, som kan finna sig i att begrafva sina talanger i Audley och spela Mendelssohns vackraste fugor för en lön af sexton pund om året, tänkte Robert. Ilan dröjle i vapenhuset, väntande att organisten skulle komma ned för den lilla besvärliga trappan. I sin oroliga sinnesstämning och tänkande att han fick fördrifva fem ledsamma timmar så godt han kunde, omfattade han med glädje tillfället till en diversion, hur obetydlig den än var, och gaf fritt lopp åt sin nyfikenhet att se organisten.